Omslaget till Sara Gordans första roman ger vid en hastig blick lätt intrycket att författaren heter Martin Andersson och att boken heter "Ett skuggspel". Det är ett omslag som är kongenialt med innehållet. För fiktionen i romanen är just att texten skrivs av en Martin Andersson – som dessutom skriver om Martin Andersson. Om sig själv alltså? Ja, så är det nog, inser man så småningom.
Det är med andra ord en långt driven lek med identiteter Sara Gordan genomför. En allvarsam lek, bör tilläggas.
Allt är i gungning. Martin Andersson prövar olika infallsvinklar på sin berättelse, inget är självklart sant. Det är som titeln antyder ett slags skuggvärld som gestaltas.
Skeendet kretsar kring Martin och Veronica – båda märkta av såvitt man förstår ganska allvarliga sjukdomar. Martin upptäcker en knöl på ryggen, Veronica lider av en mystisk sömnsjukdom. Som en samtalspartner till Martin dyker författaren Hjalmar Bergman upp, i ett eländigt fysiskt skick tar han emot Martins omsorger.
Någon handling i vanlig mening finns knappt, utan boken kretsar kring sjukdom, död och skuggor av olika slag. Texten närmar sig någonting, men backar, börjar om igen. En betydelsefull person ur Martins barndom benämns "en far som inte var min far". Vem var han då? Det förblir oklart.
Oklarheten är på ett sätt själva poängen med en utforskande text av det här slaget. Jag tycker dock att gåtfullheten övergår i mystifikation – berättelsen glider mig ur händerna och jag tappar sakta men säkert intresset, Sara Gordans stilistiska kvaliteter till trots.