Sarah Palin fick inte flyga fritt i valrörelsen

Sarah Palin kommer att ställa upp i presidentvalet 2012. Hon vägrar visserligen att ge besked än så länge. Men hon är en extrem tävlingsmänniska som alltid sökt sig till nästa utmaning. Vita huset är den enda som finns kvar.

Alla experter - även de som delar hennes djupt konservativa åsikter - är ense om att hon inte är kvalificerad för presidentskapet. Men precis som hon under sin kampanj inför presidentvalet 2008 drog enorma åhörarskaror till sina möten har hon under sin bokturné nu i höst mötts av en entusiastisk jättepublik. När hon intervjuades av Oprah Winfrey slog programmet publikrekord. Och hennes memoarer har sålt i en miljonupplaga. Sarah Palin har någonting. Det kan inte betvivlas.

John McCain valde henne till sin vicepresidentkandidat därför att hans valkampanj behövde någonting som kunde ge den en nystart. Han gillade henne därför att hon under sin korta politiska karriär visat att hon vågar gå mot strömmen och utmana mäktiga krafter. Och som guvernör i Alaska hade hon definitivt varit en vinnare.

Hade McCains kampanjstab vågat låta henne vara sig själv hade hon nog kunnat bli en röstvinnare. Istället försökte de in i minsta detalj kontrollera hennes framträdanden. Hon fick inte tala med journalister, hon fick inte hålla de tal hon ville, hon stajlades till tusen. Till och med när ett uttalande gjordes i hennes namn om nyheten att hennes tonårsdotter Bristol väntade barn, vägrade man att låta henne själv skriva pressmeddelandet.

Om detta handlar andra hälften av hennes memoarbok i en bitter uppgörelse med den kampanjstab som enligt henne allsmäktigt bestämde över allting och därmed blev nederlagets arkitekter. Det har inte gett henne många poäng hos dem som recenserat boken. De har inte utan orsak hävdat att hon själv bar det mesta av skulden för att hon istället för att ge ett lyft åt McCains kampanj blev ett sänke.

Och de som hon kritiserar har avfärdat hennes påståenden som rena fantasier. Ändå verkar hennes anklagelser i huvudsak trovärdiga. Just så maniskt kontrollerande agerar partiledningar mer eller mindre överallt.

Det intressanta med Sarah Palin är att hon säkert har rätt i att hon nått sina framgångar just genom att hon vågat bryta sig loss ur ett flockbeteende, Going rogue som boken också heter. Normalt finns det inget så bortglömt som en förlorande vicepresidentkandidat. Men Sarah Palin är fortfarande i rampljuset med strålkastarbelysningen rakt i ansiktet.

Den roligare delen av boken handlar om hennes uppväxt och tidiga politiska karriär. Hennes pappa var lärare i naturkunskap och en extrem friluftsmänniska. Alaska ger alla möjligheter för människor med den böjelsen att leva ut sina lustar. Och det har Sarah Palin också gjort från allra första början. Hon är jägare och fiskare och idrottare. Och redan i high school förälskade hon sig i Todd, yrkesfiskare och oljearbetare och dessutom elittävlare med snöscooter och hundsläde.

Deras äktenskap har varit ett hårt slit där Todds jobb under långa tider tvingat dem att leva på olika håll och där ingenting kommit till dem gratis. Bägge är starkt troende kristna som upplevt att deras gudstro varit det som gett dem kraft att gå vidare.

Sarahs politiska karriär började med att hon blev invald i kommunfullmäktige i sin lilla hemkommun Wasilla. Sedan bestämde hon sig raskt för att utmana den sittande borgmästaren (som tillhörde hennes eget parti republikanerna). Efter en hårdför valkampanj utgick hon som segrare och var i några år en av allt att döma mycket effektiv borgmästare.

Nästa steg var inte lika lyckosamt. När hon försökte bli viceguvernör misslyckades hon. Och guvernören som lämnat uppdraget som senator ratade henne som sin efterträdare i det jobbet och utsåg istället sin dotter.

I en strid som mycket handlade om att hon utmanande ett förstelnat och korrupt politiskt ledarskap lyckades hon i nästa val slå ut guvernör Murkowski. Hennes dryga två år som guvernör var av allt att döma på många sätt framgångsrika. Men att styra över en liten stat som Alaska - jättelikt till ytan, men med bara en halv miljon invånare - räcker knappast som merit för att ta över Vita huset.

Sarah Palins politik framstår som naivt ärkekonservativ och full av fördomar om att hennes motståndare är korrupta socialister. Det slår an hos stora kretsar av amerikaner. Hennes partis ledare vet nog inte vad de ska vara mest rädda för - hennes popularitet eller det gentemot väljarna i mitten fullständigt osäljbara budskap hon kommer med.