Inte trodde jag att någon människa går på dagbio numera. Minns en gång i forntiden då jag jobbade natt och passade på att se "Berget på månens baksida" på gamla Sandrews (i Filbyterhuset) en eftermiddag. Det var jag och en ensam man i hela salongen. Vi tittade generat ner, satte oss stelt långt ifrån varandra och när sexscenerna kom höll vi andan, var och en på sin rad.
Mycket kufigt.
Att se film på bio är en kollektiv upplevelse, där man är anonym bland andra. Det är då man törs gråta i skydd av massan, men ändå tillsammans.
Men nu ville jag se "Sarahs nyckel" och chansade på att gå i onsdags kl 13.
Behövde bara kliva in genom dörren för att förstå att läget är ett annat nu. Villket sorl! Hela Linköpingsbion myllrade av damer i 67-årsåldern, unga, pigga pensionärer, och en eller annan skiftjobbare.
Minst tre filmer visades, förutom "Sarahs nyckel" noterade jag "The King?s speech" och "Black swan". Bion på onsdagar har blivit en riktig träffpunkt.
*
Sen dök vi in i mörkret och "Sarahs nyckel" rullade upp, utan reklam före.
Det börjar med bilder av Sarah och hennes lillebror, så bedårande små ungar att hjärtat stannar när man hör hur det bankar hårt på dörren i Parislägenheten. Därute bryska män. Det är 1942. Mamman stel av skräck. Man har sett det förut. Familjen är judar, de ska föras bort... ja, de var för grymma de där tyskarna.
Men det är fransmän.
Fransmän som samlar in fransmän, stoppar in 13 000 på Vel d´hiv-stadion, skiljer barn från mammor, bär sig åt som vilddjur, skickar allihop till Auschwitz.
En fruktansvärd fläck i Frankrikes historia som i alla fall jag aldrig jag läste om i skolan.
*
Men den här historien slutar inte där, i Förintelsen, den går vidare, fram till i dag. Den visar konsekvenserna av krig och terror i generationer framåt. Det är som en smitta som sprider sig vidare, utan att riktigt läka ut.
Vi går i spännande, nästan deckaraktiga parallella spår. Vad hände med flickan Sarah som lyckades rymma? Vad hände med lillebror som hon gömde i garderoben?
Vi spanar in i människors högst mänskliga, lite fega sidor.
Varenda en kan man identifiera sig med och förstå.
Filmen har fått blandad kritik, i DN satte Mårten Blomkvist en tvåa och menade att när man försöker trycka in hela Tatiana de Rosnays bästsäljarbok i en enda film blir den "mer rabblad än berättad".
Jag har inte läst boken, men förstår vad han menar. Men han talar med intellektet, på mig gick filmen rakt in i magen. I stället håller jag med Erik Helmerson (som bland annat skriver i Corren) som satte en fyra och skrev "Den kanske är det bästa du ser på bio i vår".
Så olika kan recensioner vara, och båda har "rätt".
För mig är "Sarahs nyckel" en rik film, som jag hoppas får en mycket stor publik.
ÅSA CHRISTOFFERSSON
I Åsas mejlbox:
"Så glad jag/vi blev när vi läste din recension av "Så ska det låta"! Programmet har nog överlevt sig självt."
Solweig Löwemo, Linköping