José Saramago:
Dödens nycker
Översättning: Hans Berggren
Wahlström & Widstrand
Vad händer om alla människor plötsligt blir blinda eller om en del av fastlandet bryts loss och flyter iväg som en ö ut i Atlanten? Det får man veta om man läser José Saramagos förunderligt fantastiska romaner. Närmare nittio år gammal presenterar han ytterligare en dagdrömmande fantasi: vad händer om döden plötsligt slutar hämta hem de sina?
Ja, inte blir livet ett förtida paradis. När människor en dag plötsligt slutar att dö redan i första meningen av Saramagos nya roman "Dödens nycker" (original 2005) blir folk visserligen först smått euforiska. Men efter den första berusningen hopas problemen. Eftersom folk inte dör blir sjukhusen snart överbelagda. Människor tvingas se sina närmaste, nästintill döda fortleva - fortlida - på gravens rand. Och begravningsentreprenörerna blir arbetslösa. Stackarna. Istället börjar döende exporteras över gränsen till grannlandet där folk lever och dör som vanligt.
På sitt karakteristiska vis försätter Saramago enkelt effektiv hela tillvaron i gungning med gott understöd av sin alltjämt hypnotiskt böljande, suveränt ironiska prosa. Som han skriver! Han fördjupar, och förhöjer, också sin fabel. Döden ändrar sig nämligen och folk börjar dö igen. Men nu får alla som ska dö ett violett brev med posten - en hel vecka i förväg. Men så gör döden ett misstag... och resten får ni läsa själva.
Få kan som José Saramago konsten att dra en otrolig historia. I "Dödens nycker" lyckas han fånga och fängsla med sitt kluriga, jordnära filosoferande kring livet, döden och, givetvis, kärleken. Det är inte en av hans främsta romaner: den saknar de stora romanernas episka bredd och vildväxande yppighet. Men "Dödens nycker" är en stor liten roman på bara tvåhundra sidor.
Det är en underbart söt, en smula sorglig och framför allt vacker historia, berättad av Saramago på bästa, alltså mest lekfullt tankfulla humör. Helt enkelt sagolik.