Det var bättre förr är en uppfattning som ibland ligger till grund för åsikter i språkliga frågor. Till exempel när det gäller särskrivningar, ett fenomen som väcker såväl skratt som ilska.
Men var det bättre förr? Är särskrivningar en galopperande farsot typisk för vår tid?
Nej, svarar professor Per Ledin med eftertryck i senaste numret av Språktidningen. Man hittar särskrivningar hos både Bellman och Anna Maria Lenngren. Offentliga texter innehåller färre särskrivningar i dag, om man intar ett ganska långt historiskt perspektiv i alla fall.
Vad som skett är att många fler skriver i dag, på många olika ställen. En större textmängd genererar rimligen också fler särskrivningar.
Det är heller inte så som många tror att engelsk påverkan ligger bakom särskrivningar.
Men varför förekommer de då? För riktigt lyckade är de ju onekligen inte, även om heller inte risken för missförstånd ska överdrivas.
Grundläggande är att särskrivningar förekommer när vi vill lyfta fram ett visst ord. Ofta sker det i så kallad gestalttext, exempelvis på skyltar och i andra sammanhang där formen spelar stor roll. Men också i sammansättningar av mer komplext slag, vanligtvis ett långt ord med ett långt första led. Sjukhus sammanskrivs sällan, men kanske administrationsbyggnad.
Ledins poäng är att det finns en viss rimlighet i många särskrivningar. De förekommer inte slumpmässigt utan följer en egen logik, som egentligen inte är så konstig.
Han manar till viss återhållsamhet. För all del, undvik gärna särskrivningar – de stör läsningen och minskar trovärdigheten – men döm dem heller inte alltför hårt.
Apropå förra veckans spalt om uttrycket ta det piano påpekar bland andra Bror Gårdelöf att den musikaliska termen piano inte har med tempo att göra, utan vad den anger är ljudstyrka och den betyder svagt. Så vad uttrycket från början betydde borde varit ungefär väsnas inte, skriver Gårdelöf.