Det finns en nidbild att svenska skådespelare inte kan agera och att teater i det här landet spelas onaturligt, skrikandes med stora gester och överdrivet artikulerat. Den här uppsättningen kryssar i nästan samtliga av dessa kriterier - helt avsiktligt - eftersom "Familjen Bra" är en parodi på den överdrivet lyckliga familjen.
Hos familjen Bra tas alla beslut, besked och uppenbara konstateranden emot med lovsång och glädjekörer. Absolut ingenting är på något sätt dåligt i deras liv, tvärtom så blir det bara bättre och bättre allteftersom handlingen fortgår och kulminerar till slut i glädjetårar.
I den första akten introduceras familjen Bra i en lagom takt, med betoning på lagom, det som framförs berör inte till mer än småfniss i salongen. Problemet är ju att lyckliga människor är oerhört tråkiga och när de inte skruvas till ordentligt blir de ointressanta att lyssna på. I den andra akten lyfts det parodiska dock till en absurd nivå. Slutet blir ändå lite för banalt och ett svårhanterligt antiklimax.
Jag tycker att regissören trots allt inte vågar vrida upp det absurda till en tillräckligt satirisk nivå. Istället för att bli en skrattspegel som fångar vår jakt på lyckan och hur vårt samhälle inte kan hantera personer som mår dåligt, så fastnar uppsättningen i att vara en parodi på svensk teater.