Den turkiska författaren Orhan Pamuk har skrivit sin första uttalat politiska roman -- och hotas av åtal. "Snö" utkommer nu på svenska.
Orhan Pamuk: Snö
Översättning: Inger Johansson
Norstedts
Snön faller och faller över den turkiska gränsstaden Kars när poeten Ka stiger av bussen. Och snön fortsätter att falla genom alla femhundra boksidor i den turkiska författaren Orhan Pamuks sjunde roman "Snö".
Ka har just återvänt från tolv års tysk exil. Han har skrivkramp och istället valt att jobba som journalist för en tidning i Istanbul, som skickar honom till Kars. Hans uppdrag är att försöka förstå varför så många unga kvinnor tagit livet av sig i Kars. Beror det på deras vägran att kasta den muslimska huvudduken?
Men Ka hoppas också att återfinna sin ungdomskärlek.
Och sig själv.
"Snö" är en mäktig, myllrande, komplicerad, rik och framför allt satirisk tegelstensroman av Turkiets och en av Europas viktigaste författare idag.
Pamuks romaner är ofta historiska, men alltså inte denna som utspelar sig 1992. Än ovanligare är att Pamuk är så uppenbart samtidspolitisk, och inte minst kritisk, eller snarast satirisk. Föga förvånande väckte "Snö" mycket heta känslor, från alla håll, när boken utkom på turkiska för tre år sedan. Pamuk hotas av åtal.
Inte så konstigt, för Pamuk skildrar, med ett sardoniskt leende, en nation på gränsen till sammanbrott. Kurdiska separatister och sinsemellan oppositionella islamiska grupper slås mot varandra och mot den repressiva, sekulära turkiska staten, som brutalt slår tillbaka. Blod flyter. Revolution?
Med lika delar intelligens och inkänning, skildrar Pamuk fanatismens skrämmande ansikten, men utan att förlora sin fina känsla för humor. Så drömmer en av bokens unga, blint övertygade islamister om att bli världens förste "islamiska science-fiction-författare". Vi får till och med ta del av hans absurda, inte särskilt renläriga, galet roliga historier.
Men mitt bland alla dessa fanatiker, brutala poliser, andra tokstollar och mördare, skildrar Pamuk alldeles vanliga människor som bara vill leva alldeles vanliga liv. Därtill, i romanens centrum, en stackars vilsen poet som plötsligt återfinner inspirationen, kanske också kärleken, medan snön bara fortsätter att falla.
Vackert. Underhållande. Mycket satiriskt.