Jon Jefferson Klingberg:
Jag tror vi behöver prata faktiskt
Alfabeta
Ett år efter skilsmässan reflekterar Karl Mikael: "Jag slås av förljugenheten i alltihop. Hur vi går från att låtsas att vi är varandras allt, till att låtsas det motsatta."
Det är en formulering som fint fångar stämningen i Jon Jefferson Klingbergs självbiografiskt färgade roman om en skilsmässa. Meningarna uttrycker en bitterhet som finns hos huvudpersonen, men de visar också spännvidden i tanken och känslan, hur han kastas mellan emotionella ytterligheter.
Romanen har en styrka i öppenheten inför de många komplexa och motstridiga känslorna. Det som skulle kunna ses som ett långdraget ältande är i själva verket ett uppriktigt försök att vara ärlig.
Det börjar lite trevande, språket saknar i hög grad egenart och tenderar att bli lite tomt, men han vinner en arbetsseger.
Om jag inledningsvis saknar djupet i den själsliga aspekten av relationshaveriet så ser jag så småningom poängen även med att resonera kring lägenhetsbyte, arbete, barnen, sommarstugan och så vidare. Sådant hör också till det hela men är mer sällan belyst i litteraturen.
Historien är naturligt placerad i samtiden, både via populärkulturella referenser och via personernas moderna storstadsliv. Man får också den antagligen helt riktiga känslan att vår tids relationer är starkt beroende av tekniken. Vad gjorde vi utan sms och mejl? Och hur lätt är det inte att skicka en liten hälsning extra, bara så där, eller kontakta någon på ett infall, när som helst? Och så vidare. Det är upplagt för flört. Och för missförstånd.
"Jag tror vi behöver prata faktiskt" är inget stort konstverk, men en sympatisk och inkännande roman om något många känner igen.