Scorsese väcker liv i tioåringen

Det har regissören Martin Scorsese sagt och i hans senaste film är det verkligen kärleken till filmens magiska möjligheter som står i centrum.

Scorseses "Hugo Cabret" handlar om en föräldralös pojke som bor i hemlighet i en tågstation i 30-talets Paris. Där lever han genom att ta hand om stationens alla klockor, stjäla en och annan croissant från bageriet, hålla sig undan från den barnhatande stationspolisen och iaktta det myllrande folklivet på stationen. Och så drömmer Hugo om att fixa den automaton - en slags mekanisk robot - som han och hans pappa arbetade med fram till faderns död.

Inledningen av "Hugo Cabret" är magnifik. Martin Scorsese förvandlar tågstationen till en magisk plats som känns både modern och "Dickensk". När jag ser Scorseses patenterade kameraåkningar genom stationen så fylls jag av en pirrig glädje som får mig att vilja vara barn igen för att få se den här filmen med de ögonen.

Olyckligtvis byter filmen skepnad halvvägs. I slutet fokuserar Scorsese på de efterföljande raderna från citatet i början av den här texten, där han säger "film är vårt livs minnen. Vi måste hålla dem vid liv". Kanske inget fel i det men i filmen "Hugo Cabret" innebär det att Scorsese släpper tanken på att slutföra sin magiska barnfilmsfantasi för att i stället skapa en påkostad reklamfilm för världens alla film- arkiv.

I stället för att själv skapa filmmagi fokuserar Scorsese på att lyfta fram den franska filmpionjären George Méiès banbrytande gärning. Méliès är visserligen en intressant figur och obestridlig filmikon men i just den här filmen stjäl han kraft och fokus från Hugos fantastiska historia.

Och även om avslutningen är intressant för en filmfantast så är det inte en berättelse som får det att pirra i magen och föda drömmar om att vara tio på nytt.