Greve Dracula är en stolt hotelldirektör för ett enormt bygge där kända och mindre kända monster checkar in och kopplar av. Han är också en överbeskyddande tonårspappa med en faktiskt helt befogad människoskräck, eftersom det var människor och deras monsterhat som kostade hans hustru livet i slutet på 1800-talet när deras dotter var en liten jollrande bebisvampyr.
118 år senare är lilla Mavis redo att lämna sin fars trygga borg för att utforska världen. Men innan hon hinner flaxa iväg kommer världen dit, i form av en orädd, backpackande människograbb.
Lika mycket som det här är en berättelse om relationen mellan förälder och barn är det en saga om kärlek och förståelse över gränserna. Genndy Tartakovsky lyckas framföra ett smärtsamt tydligt budskap om att vi ännu har en lång väg att vandra innan vår värld är att betrakta som en tolerant plats där alla, eh, varelser är lika mycket värda. När Dracula uttrycker hopp för mänskligheten och undrar om människor verkligen fortfarande är onda får jag en klump i bröstet och vill be honom att ge det 118 år till.
Sedan är det förstås, och framför allt, en barnfilm. Med prutthumor, lustiga figurer och hisnande flygturer som går hem bland de yngsta i publiken men mest tröttar ut deras föräldrar. Som vuxen får man fnissa ett par gånger, men de rungande flabben uteblir. (TT Spektra)