För Norrköpingsförfattaren Bent-Inge Garay tycks livet som filosofiskt och religiöst resonemang ligga tankarna nära. Med sin andra bok, "Josef Kinski och döden", upprepar han greppet från "Kyrkvaktmästarens hemliga anteckningar", men kallar nu in Döden till närmare påseende.
Eller snarare, som samtalsämne åt ett antal, i tonfallet ganska likalydande röster som i sina "inlägg" gärna citerar Bibeln, Augustinus, Swedenborg, Epikuros, Shakespeare, Ignatius av Loyola, Maeterlinck, Freud med flera stortänkare.
Josef Kinski är mannen som försörjer sig på döden. Den levande dödgrävaren åt vilken barberaren Nikolai, död och begraven sedan sex månader, agerar som ett slags spökskrivare (författarlogistiken är något oklar) och vars tankevärld vartefter avtäcks med hjälp av dagböcker, anteckningshäften och brev.
Även Josef K:s "samtalspartners" - den religiösa och ångestutvecklande systern, föräldrarna, farfadern, den avlidne vännen Nestor - får lägga fram sina många funderingar kring döden, livet, kärleken och tron. Döden blir liksom sedd, dock inte gestaltad, allround:
Som ett konstverk, en källa till tröst, en anständig avslutning, en rebus, ett problem (men inte som bekymmer - Torgny Lindgrens och Eric Åkerlunds "Döden ett bekymmer" är en helt annan historia).
En seriös satsning. Stilistiskt tydlig, ibland ironisk, ibland konfliktlös - en allvarlig betraktelse med visst sting.