Lotta Lotass är ett unikum i samtida svensk litteratur. Som för att ytterligare förstärka särställningen, och signalera spännvidden, ger hon nu ut sex hörspel i en volym, "Arkipelag".
Så blir verket också, utan författarens avsikt, en påminnelse till alla dessa branschverksamma - bibliotekarier, bokhandlare, förläggare - som verkade helt oförstående och inte sällan förtörnade när Harold Pinter häromåret tilldelades nobelpriset. Litteratur är inte nödvändigtvis synonymt med episkt berättande eller centrallyrisk koncentration.
Den verkliga litteraturen når hellre mottagaren snett från sidan, i en oförutsägbar attack eller omutlig hållning, bortom genrekrav och ekonomiavdelningarnas direktiv. Marknaden kan styra populariteten och försäljningen, men aldrig konsten. Böcker i höga staplar skrivna av medievana människor - eller varumärken - utgör ingen garant för litteratur. Det gör å andra sidan inte de smala och, när de själva får bestämma, notoriskt förfördelade poeterna heller.
Hörspel i bokform är i teorin ännu smalare än poesi. Men i praktiken skriver Lotass dikt med tentakler och röster utifrån tematiska variationer och musikaliska traditioner. Här samsas anspelningar på Einstein, schlager och Wittgenstein med reella observationer och rejäla röntgenstudier av resenärernas, vetenskapsmännens och äventyrarnas pyrande och pysande psyken. Det är kosmiskt och komiskt, skarpt och skälmskt. Existens och längtan, estetik och lägesrapport. Tid rinner genom rum, faktiska rum får kontur i olika tider.
Oavsett enskilt hörspel förblir trycket, tack och lov, större än ventilen. Barometern stiger, men läcker bara det nödvändiga. Läsarens andning och intellekt, leenden och spänningslidelse ges tillträde.
Det är motsatsen till paketerad produkt: levande litteratur.
Jan Karlsson