Sherlock Holmes är så otidsenlig man kan vara.
Det ensamma, manliga geniet hör 1900-talet till, brukar man säga. (Sherlock är visserligen från slutet av 1800-talet, "En studie i rött" kom redan 1887. Han var på flera sätt före sin tid.)
Själva idén med en superhjälte på hjärnans område, en som ENSAM tänker ut alla lösningar är passé. Nu tror vi i stället på "distribuerat tänkande", samarbete och forskarlag. Sociala medier ritar om kartan och vi ser Wikipedia och andra sajter där användarna tillsammans skapar någonting.
Det är sympatiskt.
Och mycket mer produktivt. Ofta kommer man ju på lösningar medan man pratar, efteråt vet man inte ens hur det gick till.
Men Sherlock tänker ut allt själv. Sherlock följer inga regler. Sherlock är en social katastrof.
Han var min första kärlek. Jag var väl 11-12 när jag ramlade över böckerna i nån dammig hylla och blev fast.
Jag startade en Sherlock Holmesklubb med grannens söner. Vi skulle analysera cigarettaska och lära oss att se skillnad på Kent och Commerce. Det gick förstås inte alls. Vi skulle studera leran på folks skor och se varifrån de kom. Det gick förstås inte alls. Jag ville få tag i en luftpistol som jag kunde skjuta med inomhus. Det gick förstås inte alls. Vi försökte lära oss röka pipa. Det fick vi inte.
Tänk er själva, en 12-årig tjej på landet med pistol och pipa framför brasan. Det funkar inte.
Grannens söner tröttnade snart och ville hellre leka mörkerleken.
Men min Sherlock-kärlek bestod.
Nu efteråt ser jag att det jag led av svårt pappakomplex, jag tyckte att min snälla pappa var fantastiskt smart och RATIONELL, ett ord som han och andra ofta använde på 1900-talet. Jag ville vara som han.
Men det är något mer, annars skulle arketypen Sherlock Holmes inte leva vidare och få efterföljare som CSI och Lisbeth Salander.
Han är underbart brittiskt excentrisk. Han spelar fiol och använder kokain (som då inte var farligt). Han är överlägset arrogant, men har ett hjärta av guld.
Han är modig, mystisk och briljant. Åh, suck.
Men störst av allt är faktiskt tryggheten.
Tänk så enkel världen är när de kausala sambanden (orsak och verkan) håller i alla lägen, fjärran från slump och kaosteori. Blodfläckar längs fotspåren på golvet, men ett oskadat lik. Steglängden är stor. Alltså är mördaren en lång, rödbrusig karl som blött näsblod. Ha.
Det ensamma geniet lär inte lösa klimatkrisen eller världsfattigdomen i vår tid. Och som förebild för en ung människa är Sherlock Holmes närmast förödande.
Men i morgon sitter jag klistrad vid teven kl 21. Tyst, det är någon som kommer genom foggen och går upp för trappan till Baker Street 221B...
ÅSA CHRISTOFFERSSON
PS 1: Kvinnligt geni i litteraturen: Miss Marple. Genialisk, men varm och sympatisk. Det går också.
PS 2: Nutida manligt geni i verkligheten: Mark Zuckerberg, skaparen av Facebook, utsedd till årets personlighet 2010 av Time Magazine. Åtminstone som han skildras i filmen "The social network" är han ett typiskt ensamt geni, en Sherlock i vår tid. Inte så sympatisk, men genialisk.