När Shrek dök upp på vita duken för första gången skedde det med en kraft värdig ett träskmonster. "Shreks" underbara men skruvade resa genom kända sagokulisser charmade i stort sett alla.
Vi vuxna fick fräck referenshumor utan att det skedde på bekostnad av barnen som bjöds på en engagerande historia. Det framgångskonceptet är det många som har försökt att upprepa sedan dess, inte minst "Shrek"-producenterna själva.
I samarbete med Filmtrailer.se
Uppföljaren "Shrek 2" klarade det ganska bra. Charmen från första filmen läckte över och fick ny skjuts genom en lyckad introduktion av karaktären Mästerkatten i stövlar. Sedan, i "Shrek den tredje", började hela serien att trampa vatten. Ett vattentramp som är mer eller mindre förhärskande i den nya och fjärde filmen.
"Shrek - nu och för alltid" har dessutom en trist och modernt grabbig bakgrundshistoria. Shrek har tröttnat på att vara hjälte och pappa. Han drömmer om ungkarlsdagarna när alla var rädda för honom och han fick bada gyttjebad ostört. Han gör ett avtal med trollkarlen Bullerskaft för att få återuppleva en sådan glädjefull dag men orsakar då ett ondskefullt parallellt universum som måste ställas till rätta. Shrek försöker samla sina gamla vapendragare men inget är som förut. Det positiva är att hans älskade Fiona har blivit en tuff krigartjej som inte behöver räddas längre. Hon räddar sig själv.
Referenshumor blandas på sedvanligt Shrek-manér med ett smart användande av modern popmusik och klassiska historier om gott och ont. Det puttrar på och är tillräckligt intelligent för att locka till ett eller annat skratt men utan att bjuda på något verkligt engagemang. Inspirationen tryter och hela filmserien känns stundtals lika trött som den hålögde och blöjbytande Shrek gör i filmens inledning.