Sigrid Combüchen: Spill

Sigrid Combüchen: Spill

Norstedts

"En dæmeromæn" - så avfärdades Victoria Benedictssons "Fru Marianne" av den danske kritikern Georg Brandes. Att en skarpsynt författare som Sigrid Combüchen valt just den genrebeteckningen för sin nya roman "Spill" innebär naturligtvis en äreräddning. Det får en både ironisk och neutral betydelse: roman om en kvinna. Med patriarkatet som måltavla, kan tilläggas.

Spill förmedlar såväl själva berättelsen som dess (fiktiva) upprinnelse: ett brev till författaren, Sigrid Combüchen - från en läsare, Hedwig Landmark som lever pensionärsliv i södra Spanien. Hon har känt igen sin egen familj i Lund på ett foto från 1930-talet beskrivet i en av Combüchens böcker.

Det leder till en brevväxling som varar ett tiotal år. Författaren gör egna efterforskningar, jag-kommenterar. Hedwig svarar om detaljer, vill hellre vara i nuet. Plötsligt känns romanfigurerna som håller på att skapas så nära och levande att de tar läsarens hela engagemang i anspråk. Combüchen kan ju konsten att både gestalta människor inifrån och att subtilt penetrera trivialiteter.

Hedda har växt upp med en patriark till pappa, en mamma som sopar under mattan (det glömmer vi undan tills vi dör) och tre bröder. Den äldste kostas på medicinarutbildning, mellanbrodern får av egen drift in en fot i filmvärlden, lillebror dör i cancer.

Hedda uppskattas mest för sin händighet och får trots briljanta studentbetyg nöja sig med en sömnads- och tillskärarkurs. I Stockholm dock, och där öppnas andra möjligheter. Också för den allvarsamma leken, erotisk hetta skildrad ur kvinnans upplevelse.

1930-talet blir en guldgruva att ösa ur på trickjakt efter helhetens detaljer, t ex mode - med sensuellt beskrivna stoffer och skärningar - och pilsnerfilm. Bl a finns ett festligt avsnitt om inspelningen av en Edvard Persson-film. Och intressanta iakttagelser kring stumfilm, modernare än ljudfilmen för att den vågat sig in i syndens tid.

En klasskamrat ger feminismen röst och en engelsk kusin går in i äktenskapet med kontrakt på att få behålla arbete, egen vänkrets och a house of one´s own.

Samma kusin upplyser den 14-åriga Hedda att enligt allmän föreställning är det genom äktenskapet kvinnan föds; förflutet eller egna intressen ska hon inte ha, det är spill.

I konsekvens med boktiteln är det det förspillda Combüchen tar fram, inte Heddas liv som gift utan den korta fria tiden innan hon fyller tjugo och oavsiktligt kommer att upprepa mormors och mors öden.

Combüchen har en personligt vässad, formellt rörlig prosa och en associativ berättarteknik. Hon överraskar ofta, roar sig med att låta Göran Sager-Larsson (bekant från tre tidigare romaner) dyka upp, tillåter sig att markera mot dagens romaner i jag- och dagboksform och webbens självintervjuer.

Sin egen litterära integritet bekräftar hon än en gång med "Spill". Som är ett modernt läskalas till damroman, punkt och slut.

GUN ZANTON-ERICSSON