Lis Nordquist har noterat tveksamheter i användningen av hans, hennes, deras och sin, sitt, sina. "Kvinnan ska förhöras i närvaro av hennes advokat" är ett exempel hon funnit i en tidning. Det borde ha stått "sin". Annars verkar det syfta på en annan kvinna, kan man tycka.
Eller som Lis Nordquist påpekar: Det är skillnad på "Eva älskar sin man" och "Eva älskar hennes man".
Ibland blir det tokigt, och ibland tydligt fel.
Men det måste också sägas till språkbrukarnas försvar att detta många gånger kan vara knepigt och att formulera en heltäckande regel låter sig knappast göras. Uppenbarligen ger språkkänslan inte alltid tillräcklig vägledning, åtminstone inte så pass mycket att alla är överens.
Sin (sitt, sina) används när det syftar på subjektet i satsen, är grundregeln. Men den stämmer inte alltid, konstaterar Språkriktighetsboken, som ägnar sex sidor åt en diskussion kring detta.
Jag ska inte försöka bena ut grammatiken här. Det verkar dock helt klart att det har skett en förändring i språket – det är ju också då språkfrågor brukar aktualiseras.
Tendenser pekar i olika riktningar. Dels verkar användningen av sin öka, dels används hans/hennes/deras på ett nytt sätt.
Sin dyker ibland upp där det inte behövs eller strider mot mångas språkkänsla: "Han bröt sin arm." Här skulle vi normalt säga "Han bröt armen". Man kan tänka sig att engelsk påverkan spelar roll här. Exemplet visar att en lösning ibland är att inte använda någon bestämning alls.
Å andra sidan ökar formuleringar som: "De kunde inte hitta deras klassrum." Den varianten är särskilt vanlig i ungdomsspråk.