Mia Fredricksens make Boris har efter trettio års äktenskap dragit med en yngre kvinna och vill ha en paus. Chockad och förtvivlad hamnar Mia i en tillfällig psykos och tas in på psykklinik. Efter en kortare vistelse där bestämer hon sig för att dra sig tillbaka till hemtrakterna i Minnesota. I ett hyrt hus i staden där hennes mor bor på ett äldreboende, försöker Mia slicka sina sår. Hennen nya umgängesliv kommar att utgöras av tre kretsar i staden: Modern och hennes åldrade väninnor, en ung tvåbarnsmamma i grannhuset som har trubbel med sin man samt sju stycken unga tonåriga tjejer. Den sista gruppen ska Mia, som poet och litteraturvetare undervisa i poesi. En samling träffar som kommer att handla om mer än bara skrivövningar och som får Mia att tänka tillbaka på sin egen uppväxt.
I ett ganska kort format lyckas Siri Hustvedt med konststycket att beröra feminism, biologism, filosofi, samliv, litteratur, mobbing, uppväxt, you name it. Det är huvudpersonen själv som för talan i boken och allra bäst kanske partierna är när hon på ett mycket träffsäkert sätt fångar, inte utan en stor portion svart humor, den overkliga och omstörtande känslan av att plötsligt vara övergiven, utan den älskade hon inte bara kommit att dela hela vardagen med utan kommit så nära att de kan tänka samma tankar. Titeln är förstås mycket passande, allt umgänge och diskussioner sker mellan Mia och kvinnor, män syns eller låter bara i periferin. Jag gillar Siri Hustvedt, framför allt var hennes Sorgesång (2007) en fantastisk bok. Hon har en förmåga att skriva på djupet och ger sig gärna in på filosofiska eller vetenskapliga resonemang utan att tappa vare sig sin klara prosa eller fokus på storyn. Så visst är detta klart läsvärt - också för män.