Siri Hustvedt: Vem är den skakande kvinnan egentligen?

Darrningarna började från halsen och spred sig neråt. Hennes kropp övergick till att skaka våldsamt och för åhörarna var det som att bevittna en avrättning i elektriska stolen.

När amerikanska författaren Siri Hustvedt två år efter sin fars död, höll ett tal till hans minne drabbades hon för första gången av väldiga konvulsioner.

Trots att hennes kropp var utom kontroll fungerade rösten normalt och hon kunde märkligt nog fullfölja sitt tal.

Skakningarna återkom. Oftast i samband med offentliga framträdanden - och sådana blir det ganska många för den upphöjda Brooklynbon. Betablockerare gör att hon slipper synliga attacker men inte det obehagliga elektriska surrandet längs armar och ben, som att skaka utan att skaka. Vem är den skakande kvinnan? Finns svaret inom neurobiologin? Eller psykiatrin? Psykoanalysen? Kanske inom alla?

Siri Hustvedt går grundligt tillväga när hon söker svaren och hon är väl bevandrad i neurovetenskap. Som läsare introduceras man till parieto-occipitala områden, de basala gangliernaoch alla andra fantasieggande hjärndelar. Hustvedts stora intresse för psykiatri gör henne närmast besatt av DSM, alltså de standarddiagnoser för psykiatriska sjukdomar som världen presenteras för med jämnamellanrum.

Rön från det allra senaste inom hjärnavbildningsteknik varvas med klassiska fallstudier från psykoanalysens barndom. Hustvedt vill bort från dualismen mellan kropp och själ. Hon anklagar neurovetenskapen för att alltför ofta se på hjärnans funktion som en isolerad företeelse, som ett knippe neuroner i ett kärl som ensamma sköter sitt.

Förutom exempel från medicinens och terapisoffornas värld tryfferar Hustvedt sin bok med filosofiska resonemang och romanfigurer från världslitteraturen. Det är imponerande men ger - tillsammans med alla hjärnteorier och fallstudier - ett distanserat intryck. Precis så upplevde jag hennes genombrottsroman "Vad jag älskade". Där var möjligen det svala tilltalet ett berättargrepp, här känns det som ett tillkortakommande. Hon undviker tyvärr att närma sig själv - trots sin iver att förstå.

Förklaringen finns kanske i början av boken när Hustvedt beskriver hur hon lockats av, men bara vågat nosa på, psykoterapi. Det finns dolda skrymslen i mig som jag är tveksam till att utforska. Boken har biografiska ambitioner, det ges korta men återkommande återblickar till Hustvedts barndom. Men vi - och hon - får aldrig veta vem den skakande kvinnan är. Synd.

KATARINA SANDSTRÖM-BLYME