Det var en gång en mycket dyr handväska, samt en intervju med Sisela Lindblom i DN (31/3 2007). Författare till den konsumtionskritiska romanen "De skamlösa", publicerad i samma veva.
Reaktionerna lät inte vänta på sig, och snart var den så kallade Väskdebatten ett faktum. Hetsig, moraliserande, och tidstypiskt intressant.
Så visst var jag nyfiken på Lindbloms nya, "The Agency". Skulle den tillföra något väsentligt och vasst i dessa dagar av recession och underhållningshysteri? Romanens typecastade karaktärer med koppling till en Londonbaserad filmagentur, och deras öden och äventyr under en knapp vecka i Paris - skulle deras relationsproblem och livsvacklan väcka mitt intresse? Vara nöjsamma att läsa om?
Nej, inte precis, visade det sig.
Nog för att författaren panorerar både satiriskt och lyhört; låter kameran glupskt zooma in och ut över hela stora, absurda samtidsscenen, och säg de företeelser som lämnats därhän:
Nöjesindustri, medial grottekvarn och kladdig kändisfixering. Ytliga möten, dialoger och drömmar. Livsstilsprojekt, asylpolitik, turism. Urbana iscensättningar, romantisk feeling och lantlig idyll; fejk och fiktion kontra autenticitet.
Materialism, konsumism och förytligande. Tomhet, osäkerhet, ätstörningar.
Och så vidare. Romanen prickar av, allt vad den förmår. Lägger till och rullar vidare. Retrospektiva scener fogas in, och teatrala metaperspektiv, och snart är den femhundrasidiga romanen så överlastad att både den och jag nästan tuppar av, famlar efter fäste.
Vilket skulle bevisas (om den massivt ytliga samtiden)?
Nja, nog kan man gestalta tristessen utan att själv hamna däri.