Redan till förtexterna anar man oråd. En efter en radas de engelska originalrösterna upp: Matthew Broderick, Dustin Hoffman, Tracey Ullman, Kevin Kline... Avundsjukan på den engelsktalande publiken bara växer. Säga vad man vill om Niclas Wahlgren, men... För varje nytt namn på duken suckar man djupare. Nu kan det väl inte bli värre? Det kan det: Robbie Coltrane, William H Macy... NU kan det väl inte bli värre?
Det kan det. För nu börjar "Sagan om Despereaux".
En animerad film är samverkan mellan story, animationskvalitet och rollfigurer. I "Despereaux" växlar storyn mellan obegriplig och korkad, animationerna ser ut som om någon lärling till en flamländsk medeltidsmästare spillt gröt över sin redan från början misslyckade skräcktavla och rollfigurerna är som bäst ointressanta och som oftast, direkt motbjudande.
Nej, det här är en katastrof. Otäcka, kedjade katter jagar söta möss medan salongens barn snyftar av fasa. Märkliga grönsaksmonster bryter på låtsas-italienska och Rikard Wolff dubbar filmens absolut vidrigaste råtta på ett sätt som till och med skulle jaga skräck i "Filmkrönikan"-Orvar. Det är själlöst och totalt okänsligt. Det är deprimerande grått och sorgligt. (TT Spektra)
Erik Helmerson