Helena Erikssons sjunde diktbok - "De, bara" - bekräftar rörelsen mot dramatiken. Hennes förra verk, "Strata" (2004), blev i höstas också föremål för en spännande bearbetning på Teatr Weimar i Malmö.
Med en smärre förenkling kan dagens bok liknas vid ett triangeldrama. Kontrahenterna är oftast tre: jag, hon, han. Något står på spel, eller är ett spel. Till de återkommande glosorna hör brottet, kappan, kroppen. Samtidigt är dikten perforerad, motsägelsefull, metatextuell. Dunkel och svårtolkad, lite mysko rentav.
Ändå, och särskilt om man läser högt, påtagligt fysisk. Konkret. Och visuell, rumslig, inte bara i kraft av "det brinnande huset", korridorerna, kulverten. Hon är en själva språkets arkitekt, Helena Eriksson, och det skulle inte förvåna om boken i rätta händer förvandlades till ett fantastiskt radiodramatiskt hörspel.
På ett egenartat rytmiskt vis skaver det sköra mot det sköna. Mycket är bräckligt, febrigt, nervigt, kanske neurotiskt, ja klaustrofobiskt, men parallellt klangrikt och sensationellt tydligt i de låt vara gärna dementerade utsagorna. Fast gestalterna framstår i Erikssons lätt hotfulla dikt som jägare och byten, eller offer för antingen viljan eller maktlösheten.
De enda läsvärda böckerna, lyder en gammal maxim, är de obegripliga. Helena Erikssons sjunde är svår och krävande och, märker jag vid en tredje högläsning, mycket bra. Utmanande i utväxlingen mellan linje och spår.