Iodine Jupiter:
Det falska paradiset
Popkultur
Eller annorlunda uttryckt en självutnämnd outsider som fastän ofta placerad i rampljuset odlar ett imponerande intresse för vad insidern och det så kallade etablissemanget tycker om hans värv och verk.
Med en kultursociologisk term kan man säga att Jupiter, likt en evig tonårsrevoltör, har ett konstant behov av positionering. Kruxet är att den som så energiskt positionerar sig, och seglar under flaggen "häcklare och antikonformist", lätt förvandlas till sin motsats: en insmickrande posör. Den svartklädda och sminkade publiken får precis vad den vill ha.
Under läsningen av en diger dikt- och blandbok, "Det falska paradiset", till vilken en bonus-dvd medföljer, känner jag instinktivt att detta är Ullaredsvarianten av Bruno K Öijer. Vid närmare analys är det nog ändå rimligare att betrakta Jupiter som ett "alternativkulturens" svar på, ja, Tomas Ledin.
Det är samma självgodhet och förkonstling. Samma beskäftiga förutsägbarhet. Samma stelnade former. Samma mördande tråkighet. Och när det dyker upp en bra formulering, rad eller strof så drunknar den effektivt och ofelbart i smeten, kontexten.
Jan Karlsson