Nyligen försökte jag bringa kvällsro i hemmet med uppmaningen till de yngre att ta det piano. Vilket väckte föga genklang, eftersom uttrycket var okänt och obegripligt. (Att det sedan var ett tråkigt förslag att dämpa leken är en annan sak.) Vadå för piano? blev svaret. Och det kan man ju fråga sig.
Situationen illustrerar väl hur den här typen av talesätt och idiomatiska uttryck fungerar. För den som känner till uttrycket är betydelsen så självklar att man vanligtvis inte ens reflekterar över den bokstavliga innebörden. På ett ganska märkligt sätt blir den metaforiska betydelsen den helt dominerande. Det gäller så länge ingen ställer en fråga och så länge uttrycket används precis så som man är van vid. En liten förskjutning och plötsligt låter det konstigt och de så att säga bortglömda, bakomliggande orden blir synliga.
Men någonstans finns förstås en ursprunglig och tydligare koppling till någonting. I det här fallet syftar uttrycket på en musikalisk term på italienska, där piano anger stillhet, lugnt tempo.
Uttrycket är känt sedan 1800-talet.
Redan tidigare – på 1600-talet – fanns uttrycket ha piano med något, vilket betydde att göra något lugnt och inte förhastat. Det uttrycket används inte i dag och möjligen har också ta det piano en lite gammaldags prägel.