Få svenska poeter kan mäta sig med hans existentiella siktdjup och estetiska cirkulation. Färre, kanske ingen, med hans kombination av konkretion och undran, saklighet och en predikoton som snarare än bekännande är kärv och sträv och, för all del, en aning försonande.
För att göra ett långt värv kort är Lennart Sjögren - född 1930 på Öland - en omisskännlig diktare som varken stängt receptionen för verklighetens kreatur eller människans yttre lyssnande och inre seende. I mina öron och ögon är han en saklig mystiker, utan annan kyrka än landskapets och varelsernas, tingens och materiens och de i grunden tröstlösa frågornas.
Det kan lukta varmt och lite sött om hans dikt - blodet, säg slaktdjurets - samtidigt som det drar kalla kårar genom raderna: avstånden, ensamheten, främlingskapet. Även om retoriken stundtals värmer så bjuder han snarare sina läsare spetsen än famnen.
Och nu har han blivit föremål för en doktorsavhandling. Avhandlaren är själv poet, kritiker, samt präst: Peter Hultsberg.
Trots professionen undviker Hultsberg - utifrån mina slumpmässiga nerslag - att pådyvla Sjögren konfessionen. Det hedrar honom. Sjögren hedrar man däremot bäst genom att läsa någon av hans nitton diktsamlingar, förslagsvis "Ur människovärlden".
JAN KARLSSON