"Ur människovärlden" är titeln på Lennart Sjögrens nya diktsamling. Ur människovärlden diktar han: "allt grymmare smakar den mig/ men jag har bara den/ jag har ingen annan att leva i". Och fyra sidor senare: "Rovtanden som lossnat från sin käke/ och nu går omkring bland höghusen/ och söker sin mat:/ en groda här, en människa där...".
Efter ytterligare åtta sidor ser och hör diktjaget tre skrattande korpar. De gör saltomortaler i luften och säger med svarta näbbar att livet varken har början eller slut. De är skrämmande: "om jag kom gående över vägen/ och min kropp hastigt blev förvandlad/ till en råttas/ skulle jag genast bli deras byte...".
Det är rått i människo- och djurvärlden. "Ty allt jagar allt" och för att rätt förhålla sig till darwinismen och animalismen - vi äter även varandra - krävs Sjögrens egenskaper: sträng blick, kärv syn. Sanningslidelsen. Här kan köttet vara "avgnagt till kotorna" och spikarna på Jesu kropp drivas "djupare, djupare in genom kött och ben". Här framträder "benvarelserna" och "det överkörda kadavret". Här kan sönderfallet "också kallas frihet".
Och när han mot samlingens slut kallar sig själv "harmänniska och människohare", eller perforerar gränsen mellan människo- och vargbarnet ("ni måste bägge kunna döda/ för att överleva/ och gör det bäst i flock") så handlar det inte för ett ögonblick om någon mild panteistisk vision. Det är avsevärt mera avancerat och komplicerat än så.
Men ändå. Lennart Sjögren blir 78 i år och har, utifrån villkoren och allvaret på Öland, under åtminstone tre decennier tillhört våra främsta manliga poeter, invid Aspenström, Espmark, Sonnevi, Tranströmer, Vennberg. Hur var det nu vi lärde oss att formulera det? När fan blir gammal blir han religiös. Det har Sjögren bevars inte blivit. Men han har öppnat fler fönster än någonsin mot vad som preliminärt må kallas mysterierna.
Han är något på spåren och det är en kamp och lika dov som storslagen upplevelse att följa den. Utan att frikoppla tingen och sakligheten yppar poeten "ryktet om en hemlig benådning". Och även om diktjaget en natt "när allt annat var dött, och åter dött" uppsöks av det "icke möjliga" och dess riktning och befintlighet, så avslutas åttaradingen således: "Och vad jag nu säger/ är endast en skenbild av den natten."
Försiktig bör man vara. Uppmärksam men inte övergivande konkretionen och sakligheten. Det kan finnas en strängare ordning, "en annan ordning", det kan finnas "en annan glädje". Det kan finnas ett "hopp bortom hoppet" som gäckar men aldrig överger oss. Och när svanen och gråsparven befunnits jämlika i "ätandets och dödandets konst" kan något annat eller snarare tredje nalkas - "när fågeln före fågeln närmar sig". Vid ett tillfälle, legenden om den dödsdömda och sönderdelade kvinnan, anas rentav ett mirakel - som vore mörkret så kompakt att "regnbågens ljus" bleve nödvändigt.
Det är en fruktansvärd och fantastisk samling som en gång närmar sig det semisentimentala (dikten "Hjärtat" på sidan 12) men annars förhåller sig lugnt och bävande gentemot den yttre existensen och inre skälvningen. Ett mästerverk, kort sagt, som sålunda måste avslutas med ett citat ur en dikt där självaste Tiden talar: "Jag darrar inför det som inte rör sig/ det som inte äger kropp och skugga/ och som en gång ska ta mig åter/ till de ofödda."