74-födde Johannes Sjögrens andra bok börjar i sandlådan. Berättarjagets "Gulingar" - i själva verket små öronproppar - har inte en chans mot kompisens outsinliga förråd av amerikanska plastsoldater och vapen, förvarade i ett kamouflagefärgat tygbälte.
Kompisen, vars pappa införskaffat bältet på arméns överskottslager, har givit upphov till titeln, "Krig i hela Sverige".
Berättaren, en gång kallad Johannes, är av ett mjukare virke och tycks - särskilt under den tuffa högstadietid som avrundar boken - ofta vara i farozonen för mobben. Usel på all idrott begår han dessutom misstaget att upphettad av första förälskelsen, Therese, gå en lektion i jazzdans. Sånt kan vara farligt i en värld av fjuniga snusare och handdukssnärtare.
Precis som debutverket "Backabo" (2002) har denna uppföljare drag av episodisk och rapsodisk roman i en lätt naivistisk ton. Det är samma trakt - Karlskrona med omnejd - och tidsfärg: rislampa och treöressmällare, Playmobil, ET och Pucko. En vandringsutställning som vill varna för videovåldet.
Men alla dessa smurfar får mig att undra om det ändå inte var avsevärt bättre att växa upp med Staffan Westerberg.
Och när mammans sambo, den emotionellt och sexuellt tvetydige Stig, med grabbarna därbak i den bruna Saaben ånyo sätter på Caramba och nynnar med i "Haba-haba-ZUT-ZUT" är det inte utan att man förstår författarens fixering vid 80-talet: i ett materiellt välmående land borde ingens barndom behöva präglas av smurfar och sådan musik.
Å andra sidan har det gått fem år mellan Johannes Sjögrens imponerande debut och nu. Ändå nöjer han sig, 33 år gammal, med att publicera "Backabo 2". Det är lite ledsamt, men förmodligen rätt typiskt för just hans generation.
Jan Karlsson