Själv islänning vet Sjón hur en historia ska dras. Det vore löjligt att säga att han förhåller sig till myten och till sagan - hans uråldriga berättelser har ätit gamla tros- och världsuppfattningar till frukost och vore ingenting utan dem.
Sjón vet också att ett visst mått av vanvördighet är det enda förhållningssätt ett mytologiskt stoff i längden tål. Och kanske särskilt då det grekiska, redan från början förlorat som det är, i historiens dimmor.
I "Fisk och kultur" uppväcks Jason och hans argonauter i jakt på det gyllene skinnet. En irrfärd som enligt den ryska dockans princip traderas i flera led. Från andrestyrman Kainev på M/S Elisabeth Jung-Olsen via Valdimar Haraldsson, en isländsk kulturforskare med särskild inriktning på fisk och dess förhållande till den nordiska rasens förträfflighet.
Lätt sjösjuk skvalpar man runt i en historia om en historia om en historia, precis som i Sjóns tidigare verk på svenska.
Påskhelgen 1949. Fartyget Jung-Olsen är på väg till Svartahavskusten med pappersmassa men blir liggande i en norsk fjord. På pappersfabriken sker en olycka, därefter ägnas kvällarna ombord åt en skrönas bläckfiskarmade framväxt. Från antropomorfa gudar och timmer i vagnar till pappret den numera trycks på.
I stort som smått litar Sjón till sin nedärvda mångförslagenhet; han är tack och lov rolig och jag säger tack och lov, för det är inte alldeles lätt att säga om vad hans uppdaterade grekisk-oortodoxa myt i själva verket handlar.
Om nu "i själva verket" finns och går att uppdatera.
Ola Klippvik