Victoria Benedictsson:
Ord på liv och död - kortprosa, drama, dagbok
Redaktör: Ebba Witt-Brattström
Svenska Akademien/Atlantis
Det var i juli 1888 som Victoria Benedictsson dog - för egen hand - på ett hotellrum i Köpenhamn. Hon var 38 år, hade så sent som fyra år tidigare debuterat och hennes noveller och romaner hade vunnit uppskattning. Mötet med den danske litteraturhistorikern Georg Brandes kom att utlösa det skeende som ledde fram till tragedin.
Fastän den ligger mer än hundra år tillbaka i tiden fortsätter hennes liv, död och författarskap att väcka stort intresse och starkt engagemang. Rätt nyligen kom Birgitta Holms biografi och i höst ger Lisbeth Larsson ut "Hennes döda kropp. Victoria Benedictssons arkiv och författarskap".
Ytterligare ett uttryck för den uppmärksamhet författarskapet utövar är de båda volymer som Svenska Akademien nu ger ut under titeln "Ord på liv och död".
En svensk klassikerDe publiceras i akademiens serie "Svenska klassiker" och har redigerats av Ebba Witt- Brattström. Akademisekreteraren Horace Engdahl har skrivit förord.
Den första boken innehåller åtta noveller, lustspelet "Teorier" och några avsnitt ur "Stora boken", den dagbok där Benedictsson med av allt att döma reservationslös öppenhet skriver om allt det som ställde sig i vägen för fortsatt liv. Den andra är helt och hållet ägnad åt de självbiografiska anteckningarna.
Mogen prosaNovellerna ger besked om att Benedictssons genomarbetade och mogna prosa hade fler bottnar än den klarsynta realismen. Lustspelet avslöjar henne som en lekfull dramatiker, om inte rent av okynnig farskonstruktör. Hon gycklar här med dogmatiska ställningstaganden i den aktuella diskussionen om förhållandet mellan könen.
Men främst är det naturligtvis avsnitten ur "Stora boken" som berör, som fängslar. Det urval som här presenteras ger skakande besked om Benedictssons kamp med sig själv.
I sitt förord berör Engdahl frågan om vi här har att göra med "dokument" eller "litteratur": autentisk dagbok eller skönlitterärt alster?
Frågan förefaller mig inte viktig. Också om Benedictsson efterhand tycks ha räknat med framtida läsare förefaller det likväl osannolikt att detta skulle till exempel ha påverkat graden av öppenhet.
Viktig debattSedan "Ord på liv och död" kom ut har det emellertid blossat upp en debatt som tycks mig vara betydligt viktigare. Det var så, att Benedictsson gav författarkollegan och vännen Axel Lundegård rätten att förfoga över hennes litterära kvarlåtenskap. Han gjorde det på ett mycket påtagligt sätt: det har visat sig att han gav texterna en i vissa avseenden starkt förändrad gestalt. Speciellt har man pekat på novellen "Ur mörkret" som här, i Akademiens utgåva, har den form som Lundegård gav den. Samtidigt kan man i Lisbeth Larssons "Hennes döda kropp" i detalj studera hur stora avvikelserna är från Benedictssons version.
Witt-Brattströms försvar för valet av den lundegårdska versionen är att den är den "traderade", den vi har vant oss att möta.
Men håller det att resonera så? Om textkritisk forskning visar att vi har "traderat" en icke- korrekt version - ska man då hålla fast vid den? (Var det inte så att Bengt Holmqvists upptäckt banade väg för en ny tolkning av Stagnelius "Endymion"?)
Bortom denna - naturligtvis viktiga - diskussion finns Benedictssons verk, och varje läsare kan - eller kan inte undgå att - beröras av denna medmänniskas förtvivlan och kamp.