NY FILM
CCCC
Walk the line
Regi: James Mangold
I rollerna: Joaquin Phoenix, Reese Witherspoon
Astoria i Linköping
-- Dina fans älskar gospel. De är kristna, de vill inte höra digsjunga framför ett gäng mördare och våldtäktsmän och liva upp dem,säger skivbolagsfolket.
-- Nähä, men i så fall är de inte kristna, svarar Johnny Cash ochser själv till att fängelsespelningarna bandas för att kunna ges ut påskiva.
Vi vet hur det gick. Johnny Cashs inspelningar från fängelsernaFolsom Prison och San Quentin slog stort och blev en vändpunkt i Cashskarriär.
Rocknrollhistorien är full av myter och så vill vi ha det. Densanna historien finns inte, eller rättare sagt, sanningen skiftar medperspektivet.
Filmen om "The Man in black" bygger på hans självbiografier, men ärtillrättalagd på vanligt Hollywoodmanér. Vi har sett allt förut: tuffbarndom, oförstående omgivning (i det här fallet pappan), starkmusikalisk integritet, stort genombrott, alkohol- ochamfetaminmissbruk, kraschat äktenskap, självdestruktivitet...
Det filmen väljer bort är att skildra Johnny Cashs kristnaövertygelse och hans stora skuldkänslor för att ha svikit Herrensförtroende. Men filmen handlar i första hand inte om Johnny Cashs livoch karriär -- tonvikten ligger på hans livs stora kärlek. Hanförälskade sig i June Carter redan 1956, en kärlek med förhinder, honvar gift och hade barn, liksom han. De gifter sig först 1968 efter atthan friat till henne framför 5 000 betalande i Ontario.
Joaquin Phoenix och Reese Witherspoon Oscarsnominerades i veckan förbästa huvudroller. Jag har inga invändningar, de är rent självlysande.
Phoenix är trovärdig i både i rollen som scenartisten som älskar attuppträda och när han spelar den kallsvettige, av alla övergivne,knarkaren på väg till helvetet. Han har inga mellanlägen, han tar utsvängarna rejält. Witherspoon har bett i repliken, ett imponerandejävlaranamma och stark integritet och är den mognare av de två.
Båda två sjunger bra. Förbluffande bra.
Det är musiken och konsertbilderna som gör filmen oemotståndlig,allra häftigast är inledningen. Bandet är på plats och spelar introttill "Folsom Prison Blues". Fångarna i Folsom Prison stampar taktenmedan de frustande väntar på att Cash ska göra entré. Deras förväntanblir vår, suget är så starkt.
Konsertbilderna bygger i övrigt mycket på den länge förbjudna attraktionen mellan Cash och Carter.
Givande är det också att bekanta sig med de musikmiljöer Johnny Cashoch andra av 50-talets stora -- Elvis, Jerry Lee Lewis, Roy Orbison --verkade i. Allt från Sam Phillips Sun Records-studio i Memphis tillbakom scenen-interiörer från de ändlösa turnéerna. Jerry Lee Lewis ärett praktarsel med djävulskt elaka repliker.
Underbart är kort. Två timmar och fem minuter går i ett nafs. "Walk the line" är skamlöst underhållande.