Sofia Rapp Johansson:
Silverfisken
Albert Bonniers förlag
Så inleds Sofia Rapp Johanssons debutbok, "Silverfisken": "Pappa/ du kupar dina händer kring mina platta/ taxöron till bröst/ du fördjupar dej/ du tränger in i mej/ du navigerar mellan mina blåslagna revben/ och sönderknäckta kotor...".
Det är bara början på en lång lyrisk monolog där pappans och andra mäns sexuella övergrepp på "fiatösen" (från fyra till sex års ålder) varieras - vaginalt, oralt, analt - och upprepas. Ibland filmas våldtäkterna.
Fast även om diktjaget kan verka nog så brådmoget - det blir lätt så i en vardag präglad av alkohol och droger, kukar och säd, sprickor, blod och bajs - undviker debutanten samtida vuxenbegrepp som pedofil och pedofilring.
Men slut tar det aldrig, vare sig flickan är inlåst i garderoben eller placerad i pappas eller någon av hans pundarpolares knä i det inrökta, spritstinkande köket. Detta är också en folkhemsk skildring som får "Svinalängorna" att framstå som närmast idyllisk. Hyresbostäder, polisen och socialen anar liksom dagispersonalen och barnpsyk oråd, men ingen och inget kommer till flickans undsättning. Rakblad och slattar skänker temporär lindring åt smärtan. Och mamma pendlar mellan silen och psykakuten.
Det är ventil och vittnesbörd, ett mörkt dokument, men det är faktiskt också litteratur. Mot plågsam realism och naturalism står spår av stilisering och språklig motståndsrörelse. Rimmen och ramsorna vill jag gärna tolka som kongeniala med överlevnadsstrategierna hos det skändade och skyddslösa barnet. Frågor om graden av självbiografi lär författaren (född 1980) inte undkomma.
JAN KARLSSON