Skarsgård rätt Hamlet i helgjuten föreställning

Ung rebell, vek idealist, hatisk hämnare, ironisk intellektuell. Raljant och spexig, narcissistisk, galen på låtsas eller på riktigt.

Hamlet kan, som det sagts, bli ett lackmuspapper för varje tid och varje samhälle. Som modernt sammansatt människa en huvudroll som genom århundradena lockat såväl män som kvinnor. Och, ej att förglömma, regissörer som hoppas sätta avtryck genom att göra något teatralt överraskande av världsdramatikens mest berömda pjäs.

Den internationellt kända danska regissören Katrine Wiedemann överraskar på ett annat sätt när hon nu sätter upp "Hamlet" på Stockholms stadsteater - med nyårsaftonspremiär som inledning på teaterns 50-årsfirande. Hon skalar av för att frilägga dramats kärna. Enkelt men snillrikt!

Existentiellt naken scen, bara en dov fondprojektion då och då. Texten kortad till två och en halv timme (inkl paus) genom att sidohistorier och 60 procent av texten klippts bort. Men det märks knappast, inte heller att ett par scener bytt plats. Snarare har pjäsen blivit bättre. Tillsammans med dramaturgen Karen-Maria Bille, scenografen Maja Ravn - och Linus Fellboms ljussättning - har Wiedemann skapat grundvalen för en helgjuten föreställning.

Gustaf Skarsgård visar sig vara rätt val för dess Hamlet: ung men ålders- och tidlös, en paradoxernas och motsägelsernas gestalt. Lång och tunn i stickad tröja och väl ingångna byxor ser han ut att knäckas av sörjandets stormvind efter faderns död - men är länge fast på samma ställe, en liten spotlightfläck på scenens mitt. Eller han sitter där på en stol, en fegis handlingsförlamad av sorgen och den patriarkala omgivningens krav men också av moderns svek, hon som så snart gick i brudsäng med svågern, brodermördaren Claudius.

Skarsgård behärskar denna fysiska återhållsamhet lika väl som han sen spelar över ett mer utagerande register. En känslig men inte narcissistisk Hamlet.

Katarina Ewerlöfs drottning Gertrud ger sinnligheten plats på scenen, Jakob Eklunds Claudius blottar bringan för Hamlets hämnande knivspets, Lisa Werlinders Ofelia är blekare än döden. Dödgrävaren Sven Wollter - som även har rollen som Polonius - bjuder publiken på lite (efterlängtad) burlesk humor, och Shebly Niavaranis Horatio bollar i föreställningens början med den viljelöse kungasonens huvud på samma sätt som Hamlet sen leker med Yoricks dödskalle.

Hamlet och hans historia i centrum, på denna scen ändå inte en "hjälte" som otvetydigt dominerar helhetsintrycket. Mest på grund av ett antytt "såsom i en spegel"-tema: alla kan vi känna igen, identifiera oss med något hos Hamletgestalten, öppen för tolkning men samtidigt evigt spegelbildsdunkel.