Efter det ganska gräsliga animeringsförsöket av Pippi Långstrump i ett kanadensisk-tysk-svenskt projekt från slutet av 90-talet är det naturligt att vara aningens på sin vakt när det nu är dags för Emil och Ida att bli tecknad film.
Men eventuella skeptiker kan andas ut.
Här har Per Åhlin och company skapat en genuin film med stora portioner igenkänning, ner till minsta tallrik rotmos och repliker som ”din ärans illbatting” på sjungande småländska.
När Astrid Lindgrens säregna berättarröst strömmar ut i biografen, som en symbolisk kvalitetsstämpel, träffas också en slags urnerv inombords och myskänslor aktiveras liksom pavlovskt.
Fullkomligt smälterFilmen bygger på historierna i böckerna ”Emils hyss nr. 325”, ”När lilla Ida skulle göra hyss” och ”Emil med paltsmeten”. Även om man med ett modernt perspektiv helst skulle vilja skicka Emils pappa på en anger management-kurs, så fyller den dysfunktionella snickarboa-lösningen i familjen Svenssons liv en viktig funktion i historierna. Inte minst när lilla Ida fullkomligt stjäl scenen i episoden då hon gör allt för att få efterlikna sin storebror. Tilda Ramde som ger röst åt Ida gör att man fullkomligt smälter. Röstarbetet är överlag väldigt lyckat, liksom naturligtvis Georg Riedels musik
Rofyllt och passandeÄven om animationen efterliknar, men inte till fullo lyckas fånga charmen i originaltecknaren Björn Bergs bilder, är det ändå sympatiskt att man inte försökt sig på någon avancerad 3D-animation. Det känns som att se de klassiska bilderböckerna få liv och det blir kanske lite platt men samtidigt väldigt rofyllt och passande. Tempot är neddraget och historierna lämpade för de allra yngsta biobesökarna, som kan få en rolig bioupplevelse och en inblick i hur livet på landet var förr, på gott och ont. (TT)