Cecilia Davidsson:
Det var länge sedan det var så här spännande
Albert Bonniers förlag
En kortformatets mästare. Cecilia Davidssons fjärde novellsamling är som de tidigare, nästan kusligt perfekt upplagd. Med små subtila förskjutningar fångar hon läsarens förväntningar, spänningen stegras och så: den abrupta avslutningen.
Ett dramaturgiskt grepp typiskt för den davidssonska kortprosan. Överrumplande effektfullt, ibland provocerande snöpligt: Jaha, och? En intrikat placerad återvändsgränd, eller vad?
Berättelserna utspelar sig som alltid här och nu.
En rad vardagsbilder med oroväckande underströmmar: Allt som kunde ha blivit, om inte. Som kunde ha slagit över i sin motsats.
Den gnagande känslan av att något förblivit ogjort. Eller måste göras, snart.
Släktmiddagen och den gamla sjuka moderns ständiga illamående som endast tycks kunna lindras av... lingonsylt i "Uppehåll".
Odören från den nyligen nerskitade trappuppgången i "Vems skit". Drömmen i "Min mors ansikte".
Sista omskakande kvällen i Jerusalem för de två kvinnliga huvudpersonerna i titelnovellen "Det var länge sedan det var så här spännande".
Tablåer som trampar otåligt i gränstrakterna mellan det öppet absurda, komiska, tragiska, hotfulla; livet som pågår - utan att vi har så särskilt mycket koll på vad som pyr under ytan.
Förrän nya, skeva vinklar plötsligt stör ordningen.
För vad händer när rutinerna, tingen, relationerna med ens får en annan innebörd, samtalen oförmodat blottar okända spänningar och trivialiteterna är på väg att förlora sina invanda positioner?
Förändras allt - eller kanske ingenting? Cecilia Davidsson vill åtminstone pejla läget.