Ända sedan Al Gore förlorade presidentvalet mot George W Bush har han rest runt och hållit föredrag om den globala uppvärmningen. Föredraget resulterade så småningom i filmen "En obekväm sanning" som i sin tur nu blivit en bok. Strukturen är densamma men boken är utförligare. Det blir också mer utrymme för reflektion när man i lugn och ro kan stanna upp och tänka efter.
Det retoriska upplägget, som fanns i filmen, blir tydligare i bokform. Gore kan konsten att tala, och skriva, retoriskt. Ibland funkar det, ibland leder det snarare till mindre trovärdighet. Kontentan av Gores resonemang ser ut ungefär såhär: Koldioxidhalten i luften har aldrig varit högre än nu. Jordens medeltemperatur stiger. Isen vid polerna och på glaciärerna smälter. Vi står inför ett problem som måste åtgärdas nu och genast.
Generellt känns Gore övertygande, att avgöra sanningshalt i enskilda uppgifter är svårare. Risken i dag är dock knappast att vi tar klimathotet på för stort allvar. Allt fler av oss lever i städer. Dessutom fattas de viktigaste politiska besluten i storstäder.
Att respekten för naturen minskar om vi inte kommer i kontakt med den är ganska självklart. Kanske borde vi alla ge oss ut på en överlevnadsvecka med kajak och tält. Bush och hans polare i Washington kunde gärna stanna en hel månad.
Det senaste halvåret har fler nyhetssändningar än någonsin innehållit rapporter om klimatförändringarna. Men den som kan något om medielogik inser att en nyhet bara är en nyhet så länge den kan få folk att höja på ögonbrynen. Skulle debatten tystna kan vi vara säkra på att det inte är ett tecken på att faran är över. Snarare tvärtom.
FREDRIK BORNESKANS