Med romansviter som de om tysketösen Tora har norska Herbjørg Wassmo med mänsklig värme och stor berättartalang skildrat norska historiska skeden på ett sätt som gjort henne till en av Nordens mest lästa författare.
I vårens roman är det samtiden som står i fokus - fast det ibland kan vara svårt att hålla det i minnet under läsningen. Det går lätt inflation i ordet "skakande". Men för att beskriva känslan av att läsa "Ett glas mjölk, tack" är det nästan oundvikligt.
Slavar byggde romarriket, gödde Rysslands feodalherrar, brukade Nordens jordar och skördade den amerikanska söderns bomullsfält. Men slaveri i vår tid?
Slaveriet har inte försvunnit, men till stor del fått ett annat ansikte med förekomsten av så kallad trafficking. FN uppskattar antalet människor som berörs av människohandeln för sexuella ändamål till cirka två miljoner i världen. Och siffran stiger. Om detta berättar Herbjørg Wassmo. Statistiken låter hon personifieras i den unga Dorta, som från sin fattiga litauiska by luras iväg till vad hon tror ska bli ett välbetalt jobb på ett kafé i Stockholm.
Redan på resan utsätts hon för en gruppvåldtäkt och väl i Stockholm säljs hon vidare till hallicken Tom och förs till Norge där hon låses in i en lägenhet i ett vanligt bostadsområde.
Hon dricker bara mjölk. Hon har tofflor med haröron. Hon tar emot män, när helst hon blir tillsagd. Sex om dagen, sju. Men den egendomlige Tom är också snäll mot henne. Snart är hon, i sin isande ensamhet, förälskad. Det som brukar kallas Stockholmssyndromet gestaltas här mycket tydligt. Hur Dorte skräms, hjärntvättas och manipuleras till full lojalitet med sina fångvaktare, Tom och den ryska kvinnan Lara. Hur världen utanför blir ett hot som måste undflys. I all synnerhet polisen.
Dortes totala troskyldighet, för vilken glaset med mjölk blir en hjärtskärande symbol, blir ibland nästan lika svår att ta in som brutaliteten som försöker krossa den. Mitt i allt lyckas Dorte ändå bevara något slags mänsklig värdighet. När verkligheten blir outhärdlig flyr hon i tanken hem till modern och systern, till Gud, den döde fadern och pojkvännen Nikolai, i en värld där hon ännu är ren.
Herbjørg Wassmo hanterar sitt svåra ämne med såväl insikt som berättarteknisk skicklighet. Kollisionen mellan Dortes oskuldsfullhet och hallickarnas cynism är drabbande. Ändå rymmer personskildringen mycket mellan det svarta och det vita. Både Lara och Tom är sammansatta personer med egna avgrunder inom sig, i dem speglas den omöjliga konflikten mellan gott och ont som finns inom varje människa.
Men är en oskuld som Dortes verkligen möjlig i vår tid? Ja, det är den. Och - utan att hemfalla åt enkla lösningar - så länge fattigdomen består i världen kommer drömmen om den lättförtjänta rikedomen att leva och utnyttjas av skrupelfria människor. Berättelsen slutar med ett frågetecken. Jag tror Herbjørg Wassmo velat rikta det till oss.
Vad händer med Dorte?