Ingenmansland
Regi: Danis Tanovic
I rollerna: Branco Djuric, Rene Bitorajac, Filip Sovagovi,
Katrin Cartlidge, Simon Callow
Land: Bosnien/Frankrike
Speltid: 1 tim 38 min
Censur: 15 år
Filmstaden i Linköping
DET ÄR NATT och tät dimma. Några dåligt klädda soldater skall avlösa sina landsmän vid den bosniska fronten, men när dimman lättar ser de att de befinner sig vid den serbiska frontlinjen. När de börjar röra sig trasas tystnaden sönder av granatexplosioner och kulregn. Den ende överlevande, Ciki, tar skydd i en skyttegrav. Serberna skickar fram två spanare som roar sig med att aptera en hoppmina under en av de döda. När kroppen en gång flyttas kommer alla i närheten att sprängas till döds.
Ciki som gömt sig i ett skjul dödar den ene soldaten och skadar den andre. Samtidigt börjar liket på minan att röra sig. Det visar sig att han "bara" varit medvetslös. Serben Nino har ingen aning om hur man desarmerar minan. På var sida om skyttegraven undrar man över vad som hänt och ligger i ständig skjutberedskap. De tre soldaterna i ingenmansland får lov att böja sig för fakta -- de ligger jävligt risigt till alla tre.
Regissören Danis Tanovic vet vad han talar om. Han tjänstgjorde åt den bosniska armén som krigsfotograf under de första åren av kriget i forna Jugoslavien. Han såg med kameran framför ögat hur hans eget land lades i ruiner, hur civila mördades och byar rensades. Nu tar han oss tillbaka till 1993 och påminner oss på ett obarmhärtigt sätt om hur svalt västvärldens intresse för Balkankriget faktiskt var.
Mellan de två i skyttegraven utspelar sig ett jugoslaviskt inbördeskrig i miniatyr. Och hur var det förresten, vem började kriget? Den som för tillfället har geväret i sin hand har makten och tvingar den andre till "erkännanden".
Ciki och Nino bligar mest misstänksamt mot varandra, men i ögonblick av besinning kan de till och med tala om gemensamma flickbekanta och enas om en strategi: de ber båda sidor att kontakta FN.
Det är här den verkliga satiren börjar. Tanovic avslöjar i farsartade scener den militära byråkratin och de högsta FN-befälens ovilja att inskrida. Det är först när en brittisk krigskorrespondent (Katrin Cartlidge) avlyssnar radiotrafiken och börjar agera som Simon Callows koketta FN-överste lämnar sitt trygga tjänsterum för att leda Unprofors arbete på plats.
Snart är världspressen där vid skyttegraven. Bilderna av soldaten som ligger ovanpå hoppminan kablas ut över världen till miljoner tv-tittare. Det ökar trycket på alla inblandade. Att ingripa eller inte ingripa? Alla har sin egen dagordning att måna om, ingen drivs av några ädlare syften. Medan det stora mediauppbådet vill ha dramatik och bra bilder grubblar FN-översten på hur han skall komma ur allt detta med hedern någorlunda i behåll. Katrin Cartlidge med sitt bett i repliken är för övrigt ett utropstecken som krigshyena.
Alla står alltså vid sidan av och tittar på. Men det går inte att förbli neutral när människor mördas, det är budskapet som Tanovic trummar in i publiken. Att han tar svart humor till hjälp gör det outhärdliga uthärdligt. Bilderna av de slitna, trötta soldaterna känns trovärdiga, de är långt ifrån de amerikanska krigshjältarnas good guys.
Nino och Ciki har bägge två gott och ont i sig, men påminner mest om två grabbar som hamnat helt fel. De borde få sitta på ett kafé och snacka fotboll, kvinnor och livet i stället för att stå och käbbla om ett krig ingen av dem förstår.
Kammarspelet i skyttegraven firar många komiska poänger, här finns ett tonfall som påminner om Milos Formans tjeckiska filmer. Men skrattet fastnar i halsen, och filmen mynnar ut i tanken att utan nåd och försoning finns inget hopp om en bättre framtid.
Det är i dialogen och personteckningen filmen är som bäst, det känns bra att filmen fick en Oscar för bästa utländska film. Trovärdigheten hos skådespelarna är total, Cartlidge är inte ensam om sin precisa replikföring.
Ett lysande grepp är också att placera den skadade bosniern ovanpå hoppminan. Det blir en metafor för tillståndet inte bara i Bosnien, utan hela världen. Som om Tanovic vill säga: Vi sitter på en krutdurk, vi vet det allesammans och kan bara be att ingen gör en snabb och oförsiktig rörelse.