Skrot lyfter tunt manus

Året är 2018. John Connor, den Messiasliknande soldaten som ska rädda världen, utkämpar ett förtvivlat krig mot maskinerna och super-monster-dator-manicken Skynet (som ni ju vet blev medveten om sin egen existens 1997, ni som kan er Terminator-mytologi).

Och ni kan nog föreställa er: torra, öde öknar, städer i ruiner och de få människor som är kvar springer runt med enorma vapen och trasiga kläder. John Connor sätts på hårda prov när han ska försöka skydda Kyle Reese, mannen som ska komma att bli hans egen far (ja, det är lite rörigt) och tvingas ta ställning till en skum kille som kallar sig Marcus. Lita på eller inte, det är frågan.

Man kan inte klaga på suget i actionscenerna, mängden skrot som flyger i luften är närmast ofattbar. Terminatorerna är läskiga på riktigt, nu när det inte bara är en som ska bekämpas utan en hel hord. Och Christian Bale har helt anpassat sig till rollen och väser och grymtar som actionhjältar gör.

Men trots helfet action går det inte att slicka i sig filmens pseudoexistensiella budskap. Det pompösa anslaget i de två första filmerna blir här bara fåniga tankevurpor för att täppa till logiska hål i manus, precis samma öde som drabbade "Matrix"-trilogin.

Tydligen kommer det en uppföljare till om två år, enligt regissören McG i en färsk intervju. Och det vore väl bäst för alla parter om manusförfattarna - likt Skynet - blir lite självmedvetna till dess och lägger ner hela meningen-med-mänskligheten-grejen och i stället satsar alla korten på flygande skrot.