Katarina Mazetti:
Mitt liv som pingvin
Alfabeta
"Alla människor är isberg. Det gäller att komma ihåg att nio tiondelar av oss ligger under ytan. Detta gör tillvaron intressant."
Den sentensen skulle kunna stå som motto för Katarina Mazettis höstbok, "Mitt liv som pingvin". Den som fäller yttrandet är Alba, en skarpsynt, livserfaren världsresenär som är en av passagerarna som på fartyget Orlovsky ska uppleva Antarktis vildmark. Andra är Tomas, en dyster cyniker och tvåbarnspappa som kastats ut ur sitt liv av en amerikansk Hulk, Wilma, en klarsynt sanningssägare med balansproblem, och den skräckinjagande fru Linda Borkmeyer, som tagit med sig sin kuvade lillasyster på resan "bara för att ha något att gnaga på", samt strykflickan Carola - med flera.
Liksom i "Mitt himmelska kramdjur" (2007) använder sig Mazetti här av det klassiska deckargreppet att samla ett antal färgstarka personer i ett slutet rum. Stilen är slagfärdig, kåserande, och här och var är det varning för asgarv. Samtidigt, under ytan, fiskar Mazetti som den drivna berättare hon är på större djup efter de nio dolda tiondelarna. I skärningspunkten mellan komik och tragik som är hennes bokliga hemvist finns den starka motor som driver berättelsen framåt.
På ett totalt opretentiöst sätt är Mazetti, med sina skruvade men ändå trovärdiga gestalter, en god empatisk människoskildrare. I mångt och mycket handlar den här boken om sättet att förhålla sig till svårigheter, om att ge upp och lägga sig att dö när livet djävlas med en - eller att kämpa för allt vad man är värd. Det gäller både personliga problem och det globala miljöhotet som ligger som en skugga över M/V Orlovskys färd.