Lollo Asplund minns sommaren 1967, del 8.
Swinging London var inte bara popmusikens, utan också modets huvudstad. Designers som Mary Quant och Biba vände upp och ner på begreppen när det gällde tonårsmode, men också hur man sålde kläderna (trendigt inredda boutiquer i stället för varuhus).
I mitten på 60-talet var Mary Quants butik på Kings Road lika het för jetsetare som kontorsflickor. Typiskt för popmodet var minikjolar, utsvängda byxor, strumpbyxor i färg. Quant gillade färgstarka mönster och testade annorlunda material som plast och papper. Trådsmala modeller som Twiggy hade supersminkande ögon och stora lösögonfransar. Det gjorde sig bra mot de svartvita op-mönstrade plaggen. Design och mode från den här tiden har aldrig helt förlorat sin dragningskraft. Modeskapare låter sig inspireras av Quant och hennes samtida om och om igen.
Men sommaren 67 blåste hippiemodet från San Fransisco in över London. Färger och mönster blev grällare. Kläderna blev liksom ett par storlekar större och satt säckigare på kroppen. Kaftaner och afghanvästar fick ett uppsving liksom batikmönstrade T-shirts.
Runt Erosstatyn på Picadilly Circus flockades hippiebrudar med radband, bjällror och psykedeliskt mönstrade långklänningar. Tjejerna i minikjolar var som uppslukade från jordens yta.
Kitschiga Carnaby Street slog ut stilmedvetna Kings Road som ledande modegata och blev synonymt med Swinging London till Mary Quants förtvivlan.
Själv köpte jag en himmelsblå japansk sidenjacka mönstrad med vita körsbärsblommor på Carnaby Street den sommaren. Den kunde nästan mäta sig med min långa vita kavaj med indisk krage, som kombinerades med randiga utsvängda byxor och vitmålade loafers. Samt kronan på verket, en röd flower power-mönstrad sjal.
Kostym och slips, no, no, no. Det fanns inte på kartan sextiosju. Den kraglösa Beatleskavajen förpassades för gott längst in i garderoben. Snacka om prägling, det tog två decennier innan jag knöt en slips igen. Och då var det inför en begravning.