Historiska media
Lars Wivallius (1605--1669) liv och dikt är ohjälpligtsammanflätade. Hans bästa verk kom till när han bokstavligen hadekniven mot strupen. Han var en rastlös själ som ljög sig fram genomtillvaron.
Efter något års studier i Uppsala tröttnade han och drog ut i Europaunder namnet Svante Stenbock. Han lurade pengar av gästfritt folk,avslöjades och sattes i fängelse. Han "bytte namn" till ErikGyllenstierna och svindlade en dansk adelsman och gifte sig i hemlighetmed dottern. Ganska snart efter giftermålet blev Wivallius avslöjad,rannsakad och dömd till döden.
Det var när han befann sig bakom galler som hans kreativitetflödade. Han författade försvarstal, nåde- ansökningar och dikter därhan pläderade för sin sak. Vid denna tid sågs inte diktandet som enprivat angelägenhet utan något som användes till politisk propagandaeller för att skänka glans åt högtider. Dikten hade med andra ordalltid en praktisk funktion. Wivallius diktade för att själv komma ibättre dager. Det var en slug filur som skickligt utnyttjade den högauppskattning som om-världen visade hans språk.
Trots att han fick en ganska mager universitetsutbildning i Uppsalaskrev han obehindrat på latin, franska, holländska, italienska ochtyska. Hans svenska känns frisk och lekfull än i dag. Det mest kändaexemplet på det är "Klagovisa över denna torra och kalla vår", somfinns medtagen i varenda modern antologi över svensk lyrik (ochgivetvis också här i Berghs nytolkning). Den tillkom i samband medfrigivningen 1641 från Kajaneborg i Finland, där Wivallius avtjänadefem år som straff för sina bedrägerier i Danmark.
Väl frisläppt slutade han praktiskt taget att dikta. I ställetförsörjde han sig fram till sin död som en regelrätt brännvinsadvokat,som inte drog sig för att åtala mer eller mindre oskyldiga vänner ochgrannar till höger och vänster -- enbart för att vinna egna fördelar.
Men det är inte dessa 25 år i Wivallius liv som intresserar Bergh iförsta hand. Han koncentrerar sig på de stormiga år när Wivalliusdiktar. Han ser i honom den svenska litteraturens första poet av rangoch återger många av hans dikter i boken i nytolkningar med vidhängandeanalyser. En av hans favoriter är frihetsdikten "Ack libertas, du ädlating", diktad under en fängelsevistelse i Stockholm. Andra strofenlyder:
Ja, en fågel uti en bur,
vars frihet är berövat,
han sjunger väl av sin natur;
men hjärtat är bedrövat,
när han hörer de fåglar skön,
som uti luften sjunga,
sig glädja över marken grön
efter sin art och tunga.
Birger Bergh, som själv är professor emeritus i latin, visar attWivallius var en bildad och språkkunnig person. Han skönjer påverkanbåde från Aristoteles och från romersk retorik.
Bergh skriver lättillgängligt, engagerat och med en klädsam distans.Boken påminner i sitt tonfall om hans förra bok "Heliga Birgitta.Åttabarnsmor och profet". Läsaren blir bildad och underhållen på sammagång.