Förväntningarna på den nya "Evil dead" är avgrundsdjupa och fantaster gräver upp historien på egen risk. I Sam Raimis murkna skogar förblir dock ingen begraven och den som till äventyrs inte går igång på en och en halv timme av tortyrliknande skräckscener måste stålsätta sig ordentligt för att ta sig igenom den här smärtsamt detaljerade slakten.
Regissören Fede Alvarez bestämde sig tidigt för att skrota alla datoranimationer och i stället förlita sig på gammal ohederlig trickfilmning. Tilltaget kan beskrivas som genialt, men ondskefullt kommer närmare sanningen. Det finns en gräns och när grisigheterna passerar den blir de flygande lemmarna till lyteskomik. Alvarez är skicklig och når inte gränsen förrän kanske tio minuter återstår av filmen. Det är med stigande äckel man långsamt nalkas smärtpunkten och när man äntligen är förbi uteblir "Bad taste"-garvet. I dess plats infinner sig en fråga: Vad handlar egentligen det här om?
Svaret är arvsynd; en misogyni av bokstavligen talat bibliska proportioner. Filmens ondska vandrar från den ena unga kvinnan till den andra, upp ur munnen och in genom underlivet. Innan de manliga rollfigurerna själva torskar förbereder de sig på allvar för att bränna den besatta kvinnliga huvudpersonen på bål. I "Evil dead" lider man för sina synder, närmare bestämt sjukdomen narkomani, och till straff får man sin själ våldtagen i helvetet.
I någon mån kan denna oförblommerade moralism försvaras av att Fede Alvares behöver den för att upprätthålla berättelsens inre logik. Det lyckas han med såpass väl att "Evil dead" kan undvika genrens eviga problem. Man slipper fråga sig vad ungdomarna gör ensamma i skogen, men tyvärr blir splatter som inte är hjärndöd i stället helt hjärndöd. Det finns ingen vettig anledning att göra en film med ett idéinnehåll som aldrig någonsin borde ha släppts upp ur tankarnas eget inferno. (TT Spektra)