Smyckekonst, skulptur eller arkitektur?

Peter de Wit

Smyckekonst

Östergötlands museum, Linköping

Pågår till 11/12 (mot tidigare 21/11)

Alexander Calder, den amerikanske konstnären vars mobiler erövrade världen under 1950- och 60-talen, lät sina lätta tunna geometriska figurer sväva.

Det är på Alexander Calder, som jag tänker, när jag tittar på Peter de Wits utställning av bärbar konst i guld. Det är inte förvånande eftersom Peter de Wit i sitt skapande har anknutit till en kontinental tradition från tidigt 1900-tal, då modernismens tankar om enkelhet, konstruktiv balans och estetisk harmoni kom att prägla konsten.

Picasso och Braque som kubismens pionjärer, Mondrian och Gerrit Rietveld som formens renskalare och Duchamp som mystikens gudfader i den modernistiska världen. Nästan hundra år senare arbetar Peter de Wit med sina smycken i samma anda.

Hans ringar, broscher och halsband är skulpturer ofta i miniformat men i det mest eviga av alla material: guld. En ring är en kub, minutiöst formad med ytor i guld med varierande ytbearbetning, som ger lika varierande reflexer.

Kuben blir i Peter de Wits händer en levande organism och inte bara en abstrakt geometrisk form. Insmugen i kuben ligger ringen, som utfälld gör att kuben är ett smycke, en skulptur att bära. Det är tekniskt oerhört skickligt. Varje smycke är ett tekniskt underverk. Peter de Wit är ju också guldsmedsmästare.

Ett halsband av en tunn guldtråd bär guldkuber i olika storlekar som till synes lekfullt rör sig längs guldtråden och längs bärarens hals. Sträng geometri och samtidigt lekfullt!

Det är där som Peter de Wit och Alexander Calder tangerar varandra. Calder var också en avantgardistisk smyckekonstnär, som gick upp i monumentalformat i sina mobiler.

Peter de Wit är ju uppvuxen i Holland men fick sin utbildning till smyckekonstnär i Pforzheim i Tyskland. Det urbana Holland har haft en stark dragning till den geometriska konsten, av förenklingen av naturens former i motsats till oss i Sverige, som med naturen inpå oss har fastnat för stämningar, mystik och det okända. Det präglar vår konsttradition.

Det finns få svenska smyckekonstnärer som arbetat med det urbant geometriska och med de arkitektoniska elementen. Det skulle i så fall vara Wiven Nilsson och Sigurd Persson.

Peter de Wit tillhör den yppersta eliten bland världens smyckekonstnärer. Det är självklart att han finns med på utställningar runt om i världen och att hans konstverk finns på de ledande museerna. Han är en del av en konstart, som de senaste åren blivit alltmer gränsöverskridande och provocerande och en viktig del på modekonstens sofistikerade scen. Man brukar säga att varje smyckebärare väljer det, som han nätt och jämnt tror sig kunna bära.

Men Peter de Wit tar liten plats på den offentliga scenen. Han sitter i stället i sin ateljé som en vetenskapsman som söker den estetiska yttersta gränsen. Ser man på hans ringar är det inte bara små skulpturer utan också små modeller till arkitektur. Man kan ana världens största arkitekter som Mies van der Rohe och Frank Lloyd Wright bland inspirationskällorna. Närheten till modernismens hetaste konst är påtaglig.