Har man väl börjat tänka på Jonas Altberg är det svårt att sluta. Killen både fascinerar och skrämmer.
Storyn är ju fullständigt fantastisk. En halländsk datanörd och golfbollssamlare kommer hem lite packad från ett party och sätter sig vid datorn för att kolla läget med sina Counter Strike-polare. Där stöter han på en så kallad bot, som kallar sig Anna. När han efter ett tag blir varse att det inte alls är en bot utan en riktig person sätter han sig och gör en låt om det knasiga misstaget. Han spelar in den på stört och lägger ut på nätet. När han vaknar dagen efter är han typ Sveriges största världsstjärna.
Så klart en askungesaga av guds nåde. Men det finns som alltid en baksida på myntet, och i Jonas "Basshunter" Altbergs fall stavas det i första hand: Musiken. På det stora hela är det ju för bedrövligt andefattigt det han producerar.
I onsdags släpptes uppföljaren på hans mastodontdebut, och han lär inte sälja mindre den här gången. "Boten Anna", eller som den internationella översättningen lyder - "Now you?re gone", säljer fortfarande ut arenor runt hela världen och ger killen Stim-pengar i Björn Ulvaeus-klass.
Helt okej för mig, det är honom väl unt. Det som skrämmer mig mest är just de läskigt tydliga parallellerna till Abba. Det var inte alltför många decennier sen som Abba lockade massorna och toppade englandslistan, men av proffstyckarna avfärdades som banal dansmusik för pöbeln. Och hur sönderkramade är de där skäggiga gamla låtskrivarpolarna inte nu?
Om ett par decennier kommer vi alltså sitta här och nojsa med den gamle basjägarn och prisa hans sinne för melodier, fiffiga texter och snillrika basgångar. Ska vi gissa att "Boten Anna" - musikalfilmen har premiär 2029? Vi kan ju hoppas på Meryl Streep i huvudrollen.