"Det är så lätt att ha patent på alla rätta svar om livet som pågår någon annanstans", skriver en kritisk Örjan Abrahamsson efter läsningen av en antologi med texter om den 70 mil långa muren i Israel.
NY BOK
Vi skulle få leva här
Redaktör: Ursula Berge
Agora
Solen landar snyggt i Medelhavet när jag pressar bilen över hundra på motorväg 6, på väg norrut i ett land som knappt syns på kartan men som under det senaste halvseklet i princip dagligen kommenterats i världens nyhetsförmedling.
Lilleputtlandet Israel, som alla har åsikter om, är mindre än Småland, också om man medräknar ockuperade mark, Västbanken och Gaza. Här bor fler människor, israeler och palestinier, än hela Sverige. Det är litet och trångt. Från motorvägen ser jag ut över Israel och Medelhavet i väster, och samtidigt bergen och Västbanken i öster.
Men något skymmer sikten. Längs motorvägs syns plötsligt den omtalade gränsen. Säkerhetsbarriären, som den kallas i Israel. Muren, som den kallas av palestinier.
Som symbol är muren brutal. Som verklighet är den ojämförligt mer brutal. På avstånd uppfattar man inte den enorma höjden: nio meter! Färdigbyggd kommer den att mäta närmare 70 mil (!) och särskilja Västbanken och dess 2,5 miljoner palestinier från Israel.
Om detta handlar en nyutkommen antologi, "Vi skulle få leva här" (Agora), huvudsakligen med bidrag av svenska opinionsbildare och journalister, men också med texter av palestinier och israeler.
"Muren i Palestina finns bara så länge omvärlden accepterar den" heter det i bokens naiva programförklaring. Som om omvärlden, och framför allt svenskarna, bidrog till att riva Berlinmuren.
Rent juridiskt är frågan glasklar. Israel har all rätt att bygga vilka murar eller säkerhetsbarriärer som helst -- på egen, men inte på ockuperad mark. Moraliskt är det lika barbariskt som förkastligt när Muren dras mitt genom byar och människors vardag.
Muren som sådan är alltså inte olaglig; liknande skrämmande, men lagliga gränser finns på många håll i världen. Det är den olagliga muren, alltså inne på palestinskt territorium, som ådragit Israel stark kritik från större delen av omvärlden, och från det egna landets medborgare.
Det är viktigt att hålla isär denna hårfina, likväl avgörande skillnad, men sådana petitesser tycks inte bekymra bokens redaktörer. Så är "Vi skulle få leva här" mer en politisk pamflett, än god journalistik.
Man talar till de redan omvända. I förordet bekänner man att "vissa perspektiv saknas" och att boken "inte gör anspråk på neutralitet". Så kan man ju också formulera den enögda saken. Visst finns här upplysande och tankeväckande texter, symtomatiskt är att några av de skarpaste bidragen är skrivna "Vi skulle få leva här" skrivna av människor som faktiskt lever i konfliktens vardag, som israelen Gideon Levy eller palestiniern Mohamed Lahrub. Men i långa stycken är "Vi skulle få leva här" lika förutsägbar som tendensiös.
Varför Israel överhuvudtaget bygger muren -- som beräknas kosta närmare fyra miljarder dollar -- kommenteras knappast. Muren framställs antingen som ett nyckfullt vansinnesinfall eller som ett exempellöst grymt sätt att ytterligare förnedra palestinier med avsikt att stjäla land.
Jag påstår inte att det inte förhåller sig så -- också. Men att muren möjligen kommit till utifrån idén om att den kan förhindra palestinska terrorister att ta sig in i Israel, avfärdas som ett svepskäl. Sanningen är att muren redan mycket effektivt förhindrat terrorattacker i Israel. Därav det massiva stödet för muren, om än inte för dess nuvarande dragning, i Israel.
Hur terrorn påverkar Israels befolkning, och i förlängningen konflikten, intresserar få av antologins författare, och få journalister överhuvudtaget. Problemet är bara att detta ensidiga perspektiv gör hela konflikten med dess specifika inre dynamik fullständigt obegriplig. Israeler -- onda. Palestinier -- goda. Nog så, eller? Men hur kan någon göra anspråk på att förstå, och tro sig kunna lösa en så komplicerad konflikt, när man förblindas av sin egen förträfflighet? Därför kan exempelvis en skribent påstå något så enfaldigt som att Israel aldrig (!) frivilligt kommer att lämna tillbaka ockuperad mark.
Minnet är uppenbarligen kort: Israel lämnade Sinaihalvön i utbyte mot fred med Egypten. Att skribenten sedan lyckats undgå vad som sker i Gaza, är obegripligt.
Symtomatiskt är några av de skarpaste texterna i "Vi skulle få leva här" skrivna av israeler och palestinier, alltså av människor som faktiskt lever i konfliktens vardag. Människor som inte kan nöja sig med patosfyllda, högröstade åsikter och slagord, utan som måste försöka finna en väg framåt. De ska ju leva här, alltså där.
Sedan kan Göran Greider fortsätta plita ned pompösa dikter om Palestina som "flyter ut över världen". Han bekänner att han aldrig varit i Palestina, verkar heller inte vilja åka dit. Allt är ju redan glasklart där han sitter i trygghet på sitt lilla förortstorg i Sverige, långt från alla murar och terrorattacker.
Onda. Goda. Det är så lätt att ha patent på alla rätta svar om livet som pågår någon annanstans.