Wall-E
Betyg: CC
Regi: Andrew Stanton
Filmstaden i Linköping
Någonstans i jordens framtid har alla människor flytt fältet och kvar finns endast ett exemplar av sopsamlaren Wall-E och hans kompis kackerlackan. Den enda dialog som hålls består av robotliknande ljud och ett och annat insektspip. Här har Wall-E huserat i hundratals år och med tiden utvecklat någon form av mänskligt tänkande. Det är lätt att gilla den lilla figuren med de stora ögonen.
Wall-E blir förtjust i Eve, en annan och mycket modernare robot som letar efter tecken på organiskt liv, och följer efter henne till rymdskeppet Axiom. Där har människan gömt sig i flera hundra år efter att ha skräpat ner jorden till obeboelighet. Robotarna har tagit makten och människan har blivit en fet soff-potatis utan andra önskemål än att äta och roa sig.
Storyn och karaktärerna känns bekanta. Här finns den godhjärtade huvudpersonen, de onda bi- figurerna och den komiska sidekicken - den här gången i form av städroboten M-O som gör rent allt som bedöms vara "främmande smittämne".
Skaparna bakom "Hitta Nemo" och "Råttatouille" har denna gång flyttat fokus från havet och köksregioner till rymden - åtminstone i den senare delen av filmen. Och det är då den börjar sagga ordentligt. Berättelsen hamnar i skymundan och börjar gå på tomgång, dold av alla snygga och fantasieggande effekter. När Wall-E för femtioelfte gången kvider "Eva" med längtan i rösten blir jag sugen på lite våld eller åtminstone en rejäl råsop.
Det är synd eftersom jag tycker att grundtemat - var rädd om jorden, vi har bara en - är vällovligt.