Han har gjort en snyggt datoranimerad film. Genom att utgå från de verkliga skådespelarnas rörelser, tekniken som kallas "motion capture", har Spielberg & Co gjutit liv i Tintin. Det passar perfekt. Tintins universum var - och bör nog vara - tecknat.
"Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet" är precis så påkostad och tekniskt fulländad som man kan förvänta sig när Hollywoods giganter är i lekartagen. Och deras lekglädje smittar av sig.
BarndomspirrDet pirrar till i magen när jag som vuxen får återbekanta mig med Tintin genom den här filmade versionen.
Känslan av att vilja vara som Tintin blommar upp igen. Jag vill än en gång få vara med på märkliga strapatser i jakten på Sanningen.
Spielberg tycks inledningsvis faktiskt ha fattat grejen med Tintin. Det är både roligt och spännande och framför allt tillåts berättelsen beröra såväl mänsklig svärta som heder och samvete.
Storheten är mycket att det faktiskt är en serie som kan blanda svartsjuka och alkoholism med socialt patos och humanism.
Olyckligtvis ruckas min positiva känsla efter en dryg timme när de ständiga actionscenerna börjar kännas lite ointressanta.
Halsbrytande stuntsFör det första saknar jag det lugn som var en styrka i Tintin-böckerna. För det andra måste jag erkänna att halsbrytande stunts inte är lika roliga när de är animerade som när de görs av "riktiga" människor (som exempelvis i Spielbergs egen "Indiana Jones").
Och för eventuella Tintin-purister så vill jag säga att filmens manus både hittar på eget samt blandar in element från exempelvis "Det hemliga vapnet" och "Krabban med guldklorna". Personligen tycker jag att det är rätt snyggt gjort - om de bara hade tagit det lite lugnare.
Per Eriksson