Sofi Oksanen med rakbladsvass skärpa

Kommunistdiktaturens ohöljda terror eller kapitalismens illusoriska frihet - oavsett vilket är kvinnokroppen en spelbricka som utnyttjas på det brutalaste vis. Det slår finska författaren Sofi Oksanen fast med rakbladsvass skärpa i sin hyllade roman "Utrensning".

Redan i debuten "Stalins kossor" drog Oksanen upp linjerna från den estniska historien av förtryck till en ung kvinnas självspäkta kropp i den finska samtiden. I sin tredje roman gräver hon djupare i Estlands infekterade förflutna och rotar i politiskt och existentiellt brännbara frågor om hur långt man kan gå i kampen för överlevnad.

Hur långt som helst blir svaret om man ser till Aliide, som vi får följa från 30-tal till 90-tal. Efter att ha utsatts för stalinisternas förhör - läs misshandel och våldtäkt - skyr hon inga medel för att rädda det egna skinnet, inte ens att liera sig med förövarna.

Men lika mycket spelar kärlek och svartsjuka in när hon begår det yttersta sveket. En dag hinner det förgångna i kapp henne i form av en mörbultad ung kvinna som ligger i hennes trädgård. Zara är ett jagat villebråd, ett traffickingoffer som söker skydd. Att hon hittat till just Aliides gård är ingen slump.

Det är ett djärvt val av författaren att låta huvudpersonen vara lika mycket förövare som offer - det finns inga förmildrande omständigheter i hennes skildring av hur våldets regim deformerar individerna och skräcken behärskar varje vrå i själen. Kanske är hon inte de psykologiska subtiliteternas författare, men hon har en rå kraft i sitt berättande.

Framförallt ligger hennes styrka i uppbyggandet av en historia, hur hon väver komplexa samband och låter det individuella ödet flätas speglas i det samhälleliga skeendet.

Ja, också rent underhållningsmässigt, hur hon med klipp och kast mellan tidsplanen håller spänningen uppe och hela tiden har en överraskande vändning i beredskap. Språket bultar och bränner med en plågsam fysisk påtaglighet: flugorna surrar ihärdigt, huden stinker lök, munnen är full av slem, rädslan dränker armhålorna med svett.

Det är en till stora delar undangömd historia Oksanen drar fram i ljuset. För en svensk är det en omskakande historielektion att läsa exempelvis om hur nazisterna hälsas som befriare och hur i stort sett varje est, bara på grund av sin nationalitet, riskerar förvisning, tortyr och död under den sovjetiska ockupationen. Sådant är fortfarande känsligt stoff, vilket inte minst bevisas av att författaren nekats visum till Ryssland.

I thrillerns form blir denna obevekliga berättelse om hur förtrycket luckrar upp moralen, underkuvar kroppen och urholkar själen en lika upprörande som uppslukande läsning.

ANN LINGEBRANDT