Sofia Nordin: Gå sönder, gå hel

"Det går en flicka i aspelunden / jag har ett gulnat fotografi..."   Raderna ur Mats Paulssons älskade "Visa vid vindens ängar" kommer för mig när jag läser Sofia Nordins nyutkomna roman "Gå sönder, gå hel". Raderna fångar på ett genialiskt sätt hur nutid och förflutet kan färdas genom olika skikt i tiden och stråla samman i människans sinne, hur det som påverkat oss starkt lever kvar i minnet och på ett sätt händer om och om igen - då, nu, alltid. Precis det gestaltar också den här romanen.

Boken handlar om två kvinnor, som egentligen är en; Lena och Anna. Anna är den perfekta hustrun och mamman i ett lugnt villakvarter. Men hon har byggt sitt liv på en fruktansvärd lögn.

Med hjälp av mediciner och järnvilja har hon längst in och längst bak i medvetandet kapslat in och förträngt Lena, och det Lena gjorde när hon en sensommar för länge sedan stal sin tvillingsyster Frejas spädbarn, och rymde. Tvillingsystern, den alltid avundade, "denna blonda lilla ängel, denna lite vackrare, lite snällare, lite mer begåvade version av mig själv".

Växelvis skildras Anna och Lena. Anna, som till det yttre så helt smälter in i sin omgivning, lever i ett utanförskap som ingen kan se.

Hon imiterar ett liv. Och från sitt utanförskap gör hon iakttagelser om tillvaron och om mänskliga relationer som ofta får mig att haja till. Är det så här livet är, är det så här vi är? Så manipulativa, så förutsägbara, så - oäkta?

Sofia Nordin skriver med ett bärande och noggrant, ofta poetiskt språk; "detta bräckjärn av tystnad". Berättelsen är intensivt spännande, bitvis otäck. När Sofia Nordin skildrar Lena på flykt med sin systers baby, först ute på landet under något så när ordnade former men snart som uteliggare i Stockholm, lotsar hon steg för steg, skickligt, in mig som läsare i Lenas sönderfallande sinne. Medan jag läser blir Lenas värld min. Verkligheten som förvrängs, storhetsvansinnet, paranoian.

Det börjar nästan normalt. Det slutar i katastrof.

Glidningen är trovärdig, obehaglig och fascinerande.

Sofia Nordin upprepar sig ibland och kan vara lite övertydlig här och var. Men det är småsaker i boken som helhet.