Solkig sanning om de Vita bussarna

Ny bok

Tillsammans med Raoul Wallenberg står Folke Bernadottes Vita bussarsom en symbol för svenskt mod och humanitet, en välbehövlig motvikttill de röster som menar att Sveriges hållning under andra världskrigetvar alltför pragmatisk och i praktiken tyskvänlig. "Alla" vet att Vitabussarna räddade många tusen judar ur tyska koncentrationsläger. Dettahar blivit en del av vår identitet som folk.

När historikern Ingrid Lomfors nu i sin bok "Blind fläck" vänder påbilden och visar en ytterst solkig baksida, kommer oanade fakta i dagen.

Av 15 000 räddade (inte 30 000 som uppgetts) var hälften skandinaver och bara en minoritet judar.

Expeditionens syfte var inte att, enligt Röda korsets stadgar, räddadem som led svårast, utan att rädda skandinaver. Detta skedde tillpriset av tusentals andra fångars -- polackers, ryssars, fransmäns --liv.

I mars 1945 fraktade de Vita bussarna, på SS direkta uppmaning, 2000 dödsmärkta fångar från koncentrationslägret Neuengamme för att däri stället kunna samla de nordbor som skulle undsättas. Många dog underfärden till de än uslare läger dit de fördes, ännu flera strax därefter.

Ingrid Lomfors har gjort en källforskning med friska ögon och funniten mängd ögonvittnesskildringar från tiden. Svenska före dettabusschaufförer berättar om chock och avsky inför uppdraget, men hur deändå självklart lydde order och hur deras berättelser efteråt sögs in itystnaden. En fånge ger en hjärtskärande skildring av hur hoppet omräddning tändes vid åsynen av de svenska bussarna, bara för att sedangrusas. En annan, en av de få som överlevde, vittnar om de fasor somväntade fångarna sedan Bernadottes bussar övergivit dem.

I sin bok visar Lomfors på hur obehagliga delar av den svenskahjälpinsatsen systematiskt förtigits, därför att de inte passar in iden önskade bilden av Sverige som humanitetens hemvist i världen. Dennabild, menar Lomfors, är ett kollektivt minne som bestått ända in i vårtid. Med sin bok gör Ingrid Lomfors en djup spricka i en svensknationalmyt, hon rubbar, för att citera ur Arne Ruths förord, "enbärande balk i neutralitetsmentaliteten".

Genom att belysa historien från nya vinklar blottlägger hon encyniskt schackrande byteshandel med lidande människor, där vissa varmera värda än andra. Lika chockerande är den beredvillighet med vilkensvenskarna förefaller ha lagt sig platt för nazisternas krav. Om manistället gjort andra prioriteringar än att i första hand rädda nordbor-- som ändå tillhörde lägerfångarnas "överklass" och till exempeltilläts ta emot matpaket hemifrån -- och om man visat mera mod ochmindre godtrogenhet gentemot tyskarna, hade med all sannolikhet fleraliv kunnat räddas.

Så skedde uppenbarligen inte.

"Blind fläck" svider i den svenska självgodheten.