Efter alla hyllade och inkomstbringande filmer om Spider-Man kan regissören Sam Raimi göra nästan vad han vill. Åtminstone för stunden. Tydligen har han varit väldigt sugen på att återvända till sina b-films-rötter innan han tar itu med den fjärde filmen om Spindelmannen. "Drag me to hell" är nämligen en klassisk och ganska tafflig genreskräckis. En film med lågbudgetlook som är full av rasslande gardiner, hasande andar och nervkittlande ljudspår. Historien är ihålig och dialogen stundtals miserabel. Trots det är "Drag me to hell" väldigt underhållande.
Styrkan finns delvis i Sam Raimis lek med enkla och beprövade skrämselknep (här finns sedvanliga blinkningar till filmhistorien) men framför allt i filmens dråpliga humor. Har ni sett hans genombrottsfilm "The Evil dead" förstår ni vad jag pratar om. Raimis fysiska humor får ytterligare slagkraft genom Alison Lohman som spelar filmens huvudperson med ett fantastiskt gravallvar. Det blir en perfekt motpol till den i övrigt barnsliga filmleken i "Drag me to hell". Hennes brottningsmatch med en besatt gammal zigenenarkvinna utan tänder, inne i en liten bil, är det roligaste jag har sett på film hittills i år.
"Drag me to hell" är som en spökhistoria vid lägerelden: skräckblandad förtjusning som fungerar trots diverse berättartekniska tillkortakommanden.